- Project Runeberg -  Strindberg. En ledtråd vid studiet av hans verk /
322

(1921) [MARC] Author: Erik Hedén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tankar. Väl känner man igen så gott som alla tankarne från
Strindbergs andra verk. Men hans underbara förmåga
att variera dem visar sig här i full kraft, och hans
förmåga att sammanfatta dem har sällan varit kraftigare.

Han blickar tillbaka på sitt hela liv. Först på sitt
kärleksliv. Han låter Den Okände möta sin första hustru,
och här för första gången på 15 à 20 år talar han om
henne utan hat. Han erkänner att hans beskyllning mot
henne, i En Dåres Försvarstal, för otrohet var
orättfärdig. Han talar milt och vackert om sin andra
hustru. Han skildrar utan allt hat sitt tredje äktenskap
(under sken av det andras upprepning). Han har nu
kommit till insikt om att han hela sitt liv igenom sökt försoning
med mänskligheten genom kvinnan. Han röjer också —
och det klingar ännu mera nytt — att det han nu längtar
mest efter är den andliga föreningen, själarnes bröllop.
Den kroppsliga kärleken, vars talan han i naturens namn
så ofta fört, synes honom nu som ett, visserligen
ödesbestämt, vanhelgande av den själiska.

Ty det är sitt inre liv och icke sitt yttre varpå
Strindberg nu vid sina tillbakablickar helst tänker. Främst rör
sig nu som alltid på senare år (och mer än han själv visste,
även under de tidigare) hans inåtvända självgrubbel om
skuldproblemet. Han erkänner sitt högmod — och giver
nästa stund ett belysande bevis därpå, då han jämnställer
sig själv med Djävulen. Djävulen är nu för honom
frigöraren (Prometheus), främst den kroppsliga lidelsens
frigörare från moralbudens band samt därnäst frigöraren
av tanken, alltså tvivlet, och det klingar ju
Strindbergslikt nog. Han vet ock att högmodet skall brytas,
och han vill bekänna sin skuld. Men var finns den? En
gång tror han sig ha funnit den — det är typiskt för de
ringes och tjänandes diktare — i en obetald skuld till en
fattig tjänarinna. Men även den skulden finns vara
betald. Så återstår till sist blott en skuld, den enda inför
vilken Strindbergs tanke städse stannar med bekännelsen:
ofrånkomlig. Nämligen fusket med Den Schweiziske
Robinson
och lögnen i anslutning därtill som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:40:19 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hestrindbg/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free