Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som »en storartat begåvad, snillrik, ännu i sina
förvirringar intressant man, men vilkens andliga karaktär icke
hållit måttet».
Även professor Karl Warburg i Göteborgs Handelstidning
fann boken i stort sett utgöra »en samling vissnade
löv och barr — avfall från författarens tidigare
alstring». Warburg var utan tvivel Strindbergs
uppriktige vän, men då han nu en gång saknade möjlighet att
rätt förstå dennes intellekt och temperament, klandrade
han honom mycket ofta och det särskilt vid alla svåra
kriser, då Strindberg bäst tarvade stöd. Han fick också
— under namn av professor Stenkåhl — grundligt
betalt i nästa bok som Strindberg författade.
Det tycks som om Strindberg, medan han skrev
Götiska Rummen, hade eggat upp sig själv till allt
värre hetsighet. Bokens sista sidor äro skrivna i ett
rasande och frasande staccato, i korta, avhuggna stycken.
Knappt hade han slutat denna sin uppgörelse med tiden,
förrän han grep sig an med en ny sådan, näst En
Dåres Försvarstal den förfärligaste bok han
skrivit. Han tvekade ock själv, om han borde utgiva den.
Förläggarne tvekade däremot icke att avvisa den. Den
vart tillsvidare icke offentliggjord. Boken var Svarta
Fanor.
Den vittnar om en ny själskris, väl ej så svår som
Infernos men lika svår som Giftas-tidens. Detta
märks framför allt på de personliga utfall som mer än
något annat göra boken ohygglig. Dessa äro här utan
hejd och sans samt så tydligt riktade mot vissa bestämda
personer att ingen invigd, ja ofta ingen alls kan taga fel
om modellerna. Allra våldsammast kastar han sig över
Geijerstam, för vilken han numer ej har den ringaste
tacksamhet men dess mer av rent kroppsligt betonad
motvilja kvar. Det är hemskt att tänka på att folk kan
narras tro Geijerstam eller Ellen Key vara sådana
Strindberg här skildrar dem. Faktiskt har Strindberg aldrig
stått längre från verkligheten än i denna bok, som han
själv tror vara verklighetsskildring. Hans fantasi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
