Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karl. Om man ock stundom måste betala en skuld till
någon man icke är skyldig något, så beror detta på att
man försummat betala något man verkligen var skyldig
en annan. Dock kan brottet försonas efter bättring genom
gudomlig nåd. Det kan också tänkas att någon — en
kvinna! — pinar en utan att vilja det, till följd av någon
högre makts dunkla bud, såsom ett straff för någonting
okänt syndigt förflutet hos mannen. Det finns dock även
människor som äro födda till hundsfottar utan att på
något vis förtjäna det genom sitt liv. Hur svårt blir det ej
då att döma människorna! Att ursäkta brottslingarne
är upprörande, är ett bevis på dålig karaktär. Det är
däremot mänskligt att glädjas åt en fiendes fall. Men det
är samtidigt hemskt att göra folk orätt, och man befriar
sig icke från en fiende genom att hata honom utan genom
att upphöra hata honom. Det är också farligt att söka
studera människor, hur nödvändigt än detta är för
diktaren.
Man ser hur oavlåtligt Strindberg kämpar än för att
försvara sin lust att hämnas och slå ned på sina
medmänniskor, än för att undertrycka den. En liten episod
omtalad i artikeln Rövare giver en inblick i ett av de
förhållanden som ligga bakom hans människofientlighet. Han
röjer där hur svårt han har att säga nej till böner, och
hur lätt lurad han därför också blir. Den ömkänslighet
varom detta vittnar slår här som alltid främst ut, när det
gäller barn. Han skildrar självmord hos små barn, på
grund av föräldrarnes kärlekslöshet, med levande
exempel som bliva dikter av ångest och maning, omgjutna av
ett skimmer man aldrig eljes finner i vad Strindberg nu
skriver, ja ej ens i vad han skrev under sin ungdom.
Han talar också om vuxnes självmord, d. v. s. om en tanke
som så ofta lockat honom själv och dock aldrig utförts.
Han måste ju fråga sig, om han, när han beslöt leva, varit
modig eller feg, och han svarar: intetdera; man dödar sig
ej, därför att man törs, eller därför att man icke törs
annat, utan därför att man måste.
Överhuvud drivs Strindberg att söka döma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
