Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock genomskåda dem, han skall straffa människornas
ondskor, han skall lida förfärligt, därför att han av
världens härskare hindras att höja sig från det onda till det
goda. Det är ju ej svårt att igenkänna den botgöraren.
Allra minst svårt är det att igenkänna hans syn på sin
barndom, vilken är den enda del av hans liv Strindberg
hunnit skildra, och vilkens lidanden tolkas med en
intensitet som ålderdomen endast gjort starkare.
Dessa båda känsliga och gripande dikter blevo emellertid
ej fullbordade, alltså ej heller offentliggjorda.
Vad allmänheten närmast efter Svarta Fanor fick
lära känna av Strindberg var den stridslystna, oförklätt
självbekännande, i otaliga enskildheter angripliga Blå
Boken. Dock vart denna (den första) avgjort mildare
dömd än Svarta Fanor. T. o. m. Sven Söderman i
Stockholms Dagblad var nu blidare. Nya Dagligt Allehanda
(där denna gång Strindbergs gamle meningsfrände
H. A. Ring skrev) och Aftonbladet (Fr. Vetterlund)
voro fortfarande rätt vänliga. Svenska Morgonbladet
ändrade alldeles ton och fröjdade sig åt Strindbergs
starka proselytiver för kristendomen. Karlstadstidningen
citerade Snoilskys ord om Rudbecks Atlantika:
»Ett kaos av dårskap och snille». Men
Fredrik Böök, som nu i Svenska Dagbladet började
den kampanj mot Strindberg för vilken han skulle
skörda så riklig tack och lön, skärpte detta
omdöme till: »ett stort och välskrivet pekoral» och
förklarade att medan Strindbergs 80-talspositivism säkert var
hans ärliga övertygelse, så »inger en däremot den
åskådning som Blå Boken och de nyaste verken med så stor
iver förkunna alltid ett lönligt gnagande tvivelsmål» i
detta avseende. Mycket skarp är också Hjalmar
Branting i Social-Demokraten, vilken finner att »vi
uppenbart måste räkna August Strindbergs återstående
litterära kraft som förstärkning på auktoritetstrons och det
beståendes sida mot kritikens och det varandes nydanande
och trots allt segervissa makter». Å andra sidan strider
Ossiannilsson fortfarande troget för Strindberg. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
