Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i dikten Gatubilder, stycket III. Den hjärtformiga
glasruta som omtalas i stycket fanns i Strindbergs egen
våning. Men därjämte skymta, naturligt nog i detta av
minne fyllda drama, bilder från fria landet, från
Skärgården, från sommarnatur. Slutligen rör sig stycket med
och kring de tre ting som mest av alla väckte både
godheten och poesin hos Strindberg: barn, blommor, musik.
Dess ena huvudmotiv är ett barn som borttages för en
dag från dess vackra, stolta moder till straff för hennes
hårdhet. Men väl för första gången hos Strindberg
straffas en gift kvinna icke för någon hårdhet mot sin man
utan för något annat. I detta fall för hårdhet mot sin
tjänsteflicka. Motivet låg i och för sig naturligt till för
Strindberg, men det är ingen tillfällighet att det
framkommer just nu, och att det sammanknippas med ett
anfall mot rikedomen. Den unga fruns olycka är att hon
»har det för bra! Ingenting att göra .... enda
bekymret är att göra av med pengarna». Strindberg har
återigen blivit underklassens taleman.
Styckets andra huvudmotiv känns lätt igen: Högst upp i
det höga huset bor en gammal man, »konservatorn» (titeln
är känd från Silverträsket och Taklagsöl),
ensam, ty han har mist sina kära, och grubblande över
naturens gåtor, vilkas ledande lagar han tror sig ha
funnit, och sökande dess djupaste hemlighet: alltets
innersta enhet. Så får han lära att allt vad han sökt är
fåfänglighet. Det är ej lagar men en stiftare som finns
bakom alltet, och dess innersta väsen är ej ett utan två
— i sin högsta form man och kvinna. Och detta budskap
är ljuvligt nog att låta den gamle med sitt skövlade
livsverk framför sig och med ensamheten kring sig gå
hädan i frid och ljus.
Man ser att Strindbergs diktning mer och mer klingar
ut i en avskedsstämning. Han fann också själv att det
var tid säga diktningen och teaterpubliken ett slutgiltigt
farväl. Detta skedde i dramat Stora Landsvägen, vilket
utkom hösten 1909 hos Bonnier och första gången
spelades 19 februari 1910 å Intima Teatern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
