Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främst men ej enbart personligt. Strindberg kände att
Heidenstam liksom hela 90-talsgruppen vid denna tid
ästetiskt och politiskt gick åt höger, i riktning mot
kungligheten och Svenska Akademin. Strindberg fann
tydligen också Heidenstams detaljrikt pittoreska, nyckfullt
kringströvande och långtspunna verser sakna den
omedelbarhet som var honom själv så naturlig. Men
huvudskälet till hans angrepp var, det röjer han fullt öppet,
att han funnit Heidenstams skalderykte göra intrång på
hans eget. Strindberg säger överhuvud ifrån utan
minsta omsvep att han med sin tidningskampanj ville
opponera mot den behandling han rönt som diktare, ville
gengälda »de fräcka angreppen på hans tillkämpade plats
i svenska litteraturen».
I artikeln Mitt och Ditt upplyste Strindberg att
han utträtt ur Sverges Författarförening, »mest därför
att föreningens styrelse utfärdat kollektivhyllningar till
ovärdiga och ärelösa». Styrelsen upplyste i sin tur att
de kollektivhyllningar den utfärdat varit ett telegram till
Heidenstam, kransar till Viktor Rydbergs, Levertins och
Geijerstams kistor samt andra hyllningar till Ibsen och
Björnson. Det är nog sannolikt att Strindberg fann
alla dessa hyllade personer åtminstone ovärdiga.
Nog var alltså innehållet i Strindbergs artiklar ägnat
att väcka häpnad och harm. Man bör erinra sig den
situation varunder de tillkommo. Högern hade besegrat
vänstern i rösträttsfrågan, och 1908 löstes denna fråga
enligt högerregeringens riktlinjer. Följande år, 1909,
utkämpades storstrejkens stora sociala strid, vilken slöts
med arbetarnes nederlag. Högerväldet syntes tryggat.
De diktare som under rösträttskampen givit ord och
hänförande kraft åt frisinnets och de djupa ledens krav
hade upphört därmed. Helt naturligt hade detta medfört
att dessa diktare vunnit de samhällsbevarandes erkänsla
och började anses som nationella storheter. Då
uppträdde Strindberg som radikalismens och underklassens
man, mer utpräglat än någonsin, då underkände han
blankt dessa populära och högaktade diktares storhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
