Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makt över sig vid medlet av 1890-talet och slöt, efter
många ryck av tvivel och vissa av fanatism, såsom han
börjat d. v. s. som frisinnat kristen, låt vara att det
religiösa frisinnet betydde mindre och religionen mer på
ålderdomen än i ungdomen.
Man finner vidare att han var en utpräglad demokrat.
Han tvivlade visserligen på massan under 70-talet men
var ändå politiskt frisinnad, han var demokrat av eld och
lågor under 80-talets förra och större hälft; han var
visserligen senare under ett knappt årtionde en lidelsefull
ehuru alldeles icke ren eller rättrogen aristokrat, men så
börjar strax efter omvändelsen demokratin komma igen;
den har segrat redan vid det nya seklets början och efter
ett svagt återfall under Blå Böckernas tid, behärskar den
honom helt vid slutet av hans liv. Man må ock minnas
att under sin första skaparglada och slagkraftiga tid på
1880-talet var det just på massan han trodde, och att det
just var denna tro som under 1900-talet trängde fram till
slutlig seger.
I viss mån skilt från problemet om massan och de få
är problemet om den enskilde gentemot samfälligheten,
den samfällda verksamhet. Detta problem intresserade ej
Strindberg lika mycket som det nyssnämnda: teoretiskt
har han huvudsakligen behandlat det under 1870- och
1880-talen. Det löstes praktiskt så att han blev och
förblev en genomförd individualist men kämpade för de
många. Också kampen mellan frihet och moralism löstes
praktiskt. Genom att individualisten kämpar för allas
frihet blir hans frihetskrav ej längre omoraliskt. Strindberg
har verkligen haft tvivel på allas rätt till frihet, lätta i
Mäster Olof, starka i Inferno-litteraturen och i
Blå Böckerna; men dessa tvivel övervunnos. Dock har
Strindberg i grunden alltid varit moralist. T. o. m. då
han under 80-talets senare del var för mycket naturlagstroende
för att kunna direkt predika moral, så gjorde
han det i alla fall indirekt. Annars gjorde han det både
direkt och indirekt med den lidelsefulle moralistens
hela styrka och självrättfärdighet. Därför var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
