Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religiositet vart, åtminstone i praktiskt avseende,
frisinnad.
Det är över huvud påfallande att se hur föga den så
ytterligt känslostarke och känslostyrde Strindberg var
böjd att förakta tanken. Hans Rousseauism vid 80-talets
början hade ett starkt intellektualistiskt drag. Han
hävdar naturligheten, ty den är förnuftig. Han klandrar
ruset, ty »i våra tider måste man ha tankarne klara». Han
klandrar bildspråkspoesin, ty den »vaggar begreppen i
en domning där verklighet och drömmar blandas». Hans
obetingade förkastelsedom över känslan som ett lägre
och opålitligt tankeverktyg stammar visserligen från hans
mest intellektualistiska tid vid slutet av 80-talet. Men
även sedan han blivit religiös, upphör ej hans tanke att
göra sig påmind. Det var endast ett kort och snart
övergående ögonblick han trodde sig om att kunna svälja
dogmerna som ricinolja i hett kaffe. Han grubblar över
dem och förklarar dem, fast han, ibland åtminstone,
erkänner dem som mysterier. Han förnekar visserligen på
ålderdomen förståndets rätt att skriva lagar för den
religiösa känslan men tillerkänna det åtminstone den nyttiga
uppgiften att riva ned teologin. Hans försök att tolka
Bibeln andligt-bildligt är ett slags försök att förlika den
och förnuftet. Hans angrepp på vetenskapen gälla den
bestående vetenskapen — vilken han för övrigt angriper
med ett slags förnuftsskäl — men ej, oftast åtminstone,
all vetenskap. Han gjorde ju vad han kunde för att
skapa en ny ock bättre sådan, och det var ej på grund
av teoretiskt tankeförakt som han därvidlag intet kunde.
Å andra sidan, om tvivlet hjälpte till att rädda honom
från vansinne, så kunde det under långa tider icke, och
aldrig riktigt, rädda honom från vidskepelse. Men man
får komma ihåg att det låg en hänsynslös och på sitt sätt
logisk följdriktighet i hans vidskepelse. Den gängse
skiljelinjen mellan religion och vidskepelse drages helt
enkelt av vanan: det man är van att höra förkunnas och
vad därmed stämmer kallas religion, det man är ovan att
höra kallas vidskepelse. Det är visst icke vetenskapliga
skäl som giva utslaget. Tron på en personlig Gud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
