- Project Runeberg -  Fem noveller /
11

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöjungfrun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJÖJUNGFRUN.

•15

Deremot kunde det ej undgå min moderliga blick,
att lian för hvarje dag kände sig alltmera dragen
till Lilli, äfvensom att den fruktan, hvar med
hon till en början betraktat hans ansigte, alltmera
gaf vika för en orolig väntan och längtan när
hon någon gång ej fick blicka ditin.

Skulle jag glädjas eller ängslas häröfver?

Jag visste clet ej sjelf; denna gång lemnade
mina aningar mig i sticket. Men att jag — trots
det dunkel, som omgaf honom — aldrig träffat
en person, som jag hellre skulle önskat mig till
måg, det vill jag i förtroende tillstå för dig.

Allt häntydde äfven på att det skulle komma
till ett skyndsamt och lyckligt afgörande. Men
en afton, då vi just under det muntraste samtal
med Frank försvarade sällskapslifvet i vår stad,
som han ej plägade tala godt om, hände det sig,
att Lilli för första gången omnämnde vårt
landt-ställe här vid sjöstranden. Max tillade
skämtande, att vi just ej hade stort annat att bjuda
på ute på landet, än friska sjöbad, litet risk, som
man sjelf fångat eller ♦ en hare, som man sjelf
skjutit; men om lian kunde trifvas tillsammans
med oss derute, vßre han hjertligt välkommen,
så vida han på förhand ville förbinda sig att
beundra byggnadsstilen, utsigten och den växande
grödan.

Redan under det Max talade, hade jag med
förskräckelse märkt, att Franks ansigte
öfver-drogs af en dödlig blekhet. Innan jag hunnit
fråga, hur clet var fatt, reste lian sig, gick ett
par steg genom rummet, tog derpå skyndsamt
sin hatt och aflägsnade sig med en besynnerlig
brådska, under det han halfhögt framstammade
den förevändningen, att han just nu erinrade sig
ett vigtigt bref, som ögonblickligt måste skrifvas.

Du kan nog föreställa dig vår förvåning, då
han aflägsnat sig. Men livad skulle vi väl tiinka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free