- Project Runeberg -  Fem noveller /
30

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjöjungfrun

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30

SJÖJUNGFRUN.

"Jag sofver alltid så här. Jag kläder aldrig
af mig, ty jag skulle då känna mig mera
värnlös emot dem. Och i dag insomnade jag ganska
godt och fann det så lugnt att hvila under edert
tak och edert beskydd, min dyra moder. Jag
vet ej, hur länge jag hade sofvit, då jag på en
gång hörde ett buller, liksom när en glasdörr
försigtigt öppnas, och det kunde emellertid ej
vara ett vinddrag, eftersom jag sjelf omsorgsfullt
tillstängt dörren.

Jag satte mig upp. Lampan hade slocknat
men fullmånen lyste klart in i rummet, och lika
tydligt, som jag nu ser Er sitta vid min sida,
varseblef jag en qvinna, som inträdde, en vild,
ohygglig varelse, med huden glänsande som
fiskfjäll och det drypande håret hängande ned efter
ryggeit. Ett barn bar hon vid sitt bröst, ett annat
höll sig med båda händerna fast i hennes svarta
flätor och tumlade så omkring. Nu såg jag henne
tydligt: det var sjörån."

Ni skakar på * hufvudet, men# hör blott
vidare, och ni skall ej ens sjelf kunna tvifla. Om
ni blott hade sett henne! Hon vaggade frampå
två platta fötter alldeles som’en anka. Jag såg
hennes glasartade, gröna Ögon och hennes stora
karp-mun med tänder liknande fiskben. Men sällsamt
nog ryste jag ej alls for lienne, och sjelf tycktes
hon vara vid godt lyune. Ett småleende spred sig
öfver hennes ansigte, då hon plötsligt befann sig
inne i detta vackra rum, alldeles som hon känt
en sällsam glädje öfver att en gång få
tillfredsställa sin nyfikenhet i fråga om huru
menniskornas boningar sågo ut. Sålunda stultade hon
omkring i rummet och kikade med en viss
nyfikenhet på alla föremål, i det hon sakta smackade
med läpparne. De små barnen hängde alltjemt
fast vid henne, men" gåfvo ej ett ljud ilrån sig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free