- Project Runeberg -  Fem noveller /
80

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Barbarossa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80

BARBAROSSA.

verlden frambragt. Ni liar full rätt att kalla mig
så. Jag tänkte, att det skulle blifva bättre, 0111
jag äfven skaffade er ur verlden. Jag var en
dåre. Om ni deruppe återfunne henne, skulle
svartsjuka och raseri öfver, att det nu först vore
mig alldeles omöjligt att åtskilja er, förtära mitt
inre, och som en evigt förlorad skulle jag
hemfalla åt fördömelsen. Nej, gör gerna ett slut, som
ni sade. Se här jag står ju fullkomligt stilla.
Geväret — och han stötte det med foten ifrån
sig — vill jag icke vidröra. Skjut, kapten, och
jag vill ännu med mitt sista andetag förlåta er,
hvad ni gjort mig. Ty vid Kristi blocl, det lif
jag lort var en skärseld; ett helvete skall det
blifva, sedan jag der återsett henne ocli den, som
lion älskat."

Under det han sade detta, tycktes krafterna
svika honom, han nedsjönk häftigt på knä
framför bilden och dolde ansigtet i sina båda händer.
Hans .hela kropp skälfde som i ett krampanfall.

Ändtligen upphörde krampen. Han snyftade
högljudt och dessemellan vred och vände han sig
som en dödsskjuten. Derefter försökte han åter
att resa sig upp och stönade: "Min Gud! min
Gud! — hon är död — Herre var hennes
mördare nådig! — Sedan nedföll han åter liksom
vanmäktig, tryckte de skälfvande läpparne mot
de kalla golfstenarne och syntes alldeles hafva
förgätit, att en annan stod vid hans sida och
åsåg allt.

Och derunder syntes alltjemt mot den klart
upplysta väggen denna bild, som stilla ocli
ma-jetätisk, strålande af lycka och ungdom, blickade
ned på den arme syndaren.–

"Domenico," sade slutligen kaptenen, som
sakta trädt fram och nedlutad mot honom lade
siu hand på lians skuldra, "Domenico, stig upp
ocli fatta er. Ingen af oss uppväcker henne åter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free