- Project Runeberg -  Fem noveller /
89

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den förlorade sonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN FÖRLORADE SONEN.

.89

gamla pigan. Moclern satte aldrig sin fot ditin,
och äfven systern smög sig, om hon någon gång
måste ditupp, för att hemta en bok, med
återhållen andedrägt förbi dörren, liksom om derinne
spöken hölle till.

Det var en afton i September månad, samma
dag Lisabethli fyllde sitt nittonde år. För att
fira denna dag, hade modern inbjudit ett halft
dussin af hennes bästa väninnor, och under sång
och tidsfördrif af alla slag, dervid den stränga
frun för det mesta öfverlemnade ungdomen åt
sig sjelf, hade klockan oförmärkt blifvit tio. Men
flickorna, hvilka efter den qvalmiga dagen, ännu
promenerade omkring i den dunkla trädgården,
arm i arm, under förtroliga, halfhöga samtal,
skulle säkert på detta sätt inväntat midnatten,
derest icke ett oväder, som drog sig tillsammans
öfver floden, jagat dem inomhus. Också hade
tjensteflickorna med sina lyktor redan infunnit’
sig, för att hemta dem, hvarför man under hastigt
vexlade kyssar tog afsked, och i den stora
salongen vid terassen rådde äter den vanliga
stillheten, då åskans första mullrande framträngde
genom natten.

Fru Helena hade gått fram till sin dotter,
som stod i den öppna altandörren och öfver
trädgårdens dunkla afsatser blickade ned på floden,
så tanklöst drömmande, som man plägar, när
bruset af en festedag är förbi, och själen åter
blifvit ensam med sig sjelf. Hon lade sin hand
sakta på hennes hufvud, som barnet utan att
säga ett ord, lutade tillbaka mot moderns skuldra,
liksom ville hon söka ett skydd mot de häftigt
flammande blixtrar, hvilka sÖndersleto den svarta
molnväggen. "Kom in, mitt barn," sade modern;
"det börjar snart att regna."

Dottern, skakade tigande pä hufvudet. Hon
betraktade oafvändt den klara randen vid hori-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free