- Project Runeberg -  Fem noveller /
90

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den förlorade sonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN FÖRLORADE SONEN. .90

zonten, mot hvilken, långt bakom åskmolnen,
höglandets snötoppar aftecknade sig i lugn
månbelysning — ett sällsamt skådespel. "Älskade
moder," sade hon, "huru stor är dock icke jorden.
Deruppe ser och hör man icke, huru ovädret här
rasar. Och ännu längre bort, just der stjernan
står öfver Rothhorii, skulle de icke märka om
bela vår jord fölle i spillror."

Modern svarade ej. Hennes tankar voro —
hon viste icke hvar, men väl hos hvem,
nemligen hos honom, som de vid hvarje oväder först
sökte, alldeles liksom i fordna dagar, när
himlen mörknade, och hon ännu icke visste sin gosse
vara under tak.

"Hvad ovädret upprör floden," började
flickan åter, "Iiuru sällsamt vågorna glittra, när
blixtrarne lara ned på det sättet. Och likväl
kunna de ogudaktiga menniskorna fortfara att
dansa och spela i värdshuset der nere på ön."

"De upphöra nu; det torde till och ined hafva
blifvit för starkt för dem. Ingen menniska är
så förhärdad, att ej den stund kommer, då hon
tycker sig höra, huru Gud varnar henne. Men
kom nu och gå in. Det faller redan droppar
stora som hasselnötter."

"Se då moder," sade flickan och höll henne
fast," der nere står icke allt rätt till. Man
upprycker dörren till värdshuset, folk rusar ut och
deribland en flicka, nu blixtrar det något som
en värjklinga — liör! de öfverösa hvarandra ined
skällsord. O sådana vilda sällar!"

Åskan höll just inne, och man kunde öfver
terasserna tydligt höra en förvirrad ordvexling
nere viel floden och deremellan klingandet af
sönderslagna glas och butejler, under det en
ensam klarinett, obekymrad om kifvet och
larmet, förirrade sig i halsbrytande löpningar och
drillar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysefem/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free