- Project Runeberg -  Fem noveller /
128

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den förlorade sonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

den förlorade sonen. .128

derpå återkallade hon i sitt hjerta dessa
förbannelser; ty lion såg i andanom den oskyldigt
förföljdes trohjertade anlete, hon hörde hans klara
stämma, och hennes egna ord, med hvilka hon
lofvat att vaka öfver honom som en moder, kommo
åter för henne, ocli dotterns stämma, när hon den
sista natten kom till henne med lians bref och
sade: "Det hade blifvit min död, älskade moder,
om ban icke haft mig kär." Hon kände sitt
barn och visste, att detta yttrande icke var
något tomt prat. Hon kände äfven hvad hon var
skyldig detta barn, som under så många år
knappt kommit i åtnjutande af sin laglott af
hennes moderskärlek. Skulle det icke ligga
brodern djupt till last, att lian efter ett långt,
tygellöst kringflackande kom att tänka på
hemorten, endast för att draga nytt elände öfver
moderns hufvud ocli omintetgöra sin systers
lef-nadslycka? "Nej," sade den starka qvinnan till
sig sjelf, "så får det icke heta. Ingen annan
än jag är här den skyldiga; jag är den sanna
orsaken till hans fasansfulla slut, jag med min
dåraktiga svaghet och eftergifvenhet, med mitt
öfvermätt af kärlek. Ingen skall’ heller plikta
derför, annat än jag. Åt den son, Gud i
ersättning för den förlorade velat skänka mig, skall
jag icke kunna glädjas; men mitt andra barn
skall jag äfven lemna ifrån mig och förblifva
ensam med min genom trefald lögn förvärfvade
sorg!"

Iion försjönk åter i ett doft qvidande, till
dess domkyrkouret slog nio. Då for hon
förskräckt tillsammans, men reste sig hastigt upp
med bela styrkan hos en åt sig sjelf lemnad själ
och ropade på Lisabethli att lemna henne sin
hatt; hon hade någonting att uträtta i staden.
Barnet som förundrade sig öfver den sena
timman, vågade likväl icke framställa någon fråga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free