- Project Runeberg -  Fem noveller /
130

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den förlorade sonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

den förlorade sonen. .130

Hon nickade, utan att svara ett ord, tog
tennstaken ur hans hand och inträdde i
likkällaren.

Det var ett lågt rum med hvälfclt tak af
qvaderstenar samt nakna, af rök och ålder
svärtade väggar, utan hvarje slag af möbler. Midt
i rummet stod en ställnig, groft hoptimrad och
eudast betäckt mod en till hälften rutten
halin-kärfve. Derofvan hvilade liket, under ett grått
bårtäcke, knappt stort nog att skyla den dödes
långsträckta lemmar. lian låg der iklädd sina
egna kläder. Då frun inträdde med ljuset,
rusade några råtter, som gnagt på hans stöflar,
förskräckta ned ur halmen i sina hål. Frun
märkte det icke. Hennes ögon stirrade mot
båren hvarest ofvanom täcket syntes en liög, hvit
panna, på hvilken en dunkel narf lopp ned ända
till ögonbrynen. Ilon ställde ljuset i en nisch i
muren, och samlaude all sin återstående kraft,
trädde hon närmare, lor att lyfta på bårtäcket.
Blott en blick på de stela, af kampen mellan lif
och död äunu förvridna anletsdragen, derefter
sjönk hon förkrossad ned vid båren.

Dock var det ingen Vanmakt, som kring
hennes själ skulle utbredt ett välgörande töcken.
Endast benen nekade henne sin tjenst; hennes ande
förblef vaken, och hennes hjerta kände tydligt,
huru alla de gamla såren ånyo upprefvos och
började svida. Hon låg på knä, med händerna
hopknäppta i sitt sköte ocli ögonen oafvändt
fästade på den döde sonens bleka anlete, som med
ett främmande ocli nästan vredgadt uttryck var
riktadt från henne mot det svarta hvalfvet. Sitt
lif, den sista, värdelösa återstoden deraf hade
hon gerna gifvit, om dessa ögon blott ännu eu
gång kunnat öppna sig till en afskedsblick, om
dessa färglösa läppar en enda gång kunnat
uttala modersnamnet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysefem/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free