- Project Runeberg -  Fem noveller /
134

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den förlorade sonen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122

den förlorade sonen. .134

trots regnet syntes försjunken i andäktig bön,
vågade ban icke bortvisa henne. Ett ögonblick
tänkte ban, att det kunde vara den fransyska
flickan, som betalt den mördades graf, men efteråt
fick ban veta, att hon sofvit ända till ljusan dag
och först vaknat, då en polisbetjent kom, för att
visa henne ur staden.

Några dagar sednare fick ban sig från
obekant håll tillställd en ansenlig penningesumma,
med tillkännagifvande, att det vore ersättning
för ett förgätet begrafninghonorarium. Han
egnade ingen vidare tanke deråt ocli stoppade ned
den opåräknade inkomsten, som hade penningarne
nedfallit från himlen.

Hvad som sedan följde är snart berättadt.
Våren derj)å stod Kurt Bruckers och Elisabeth
Amthors bröllop, på sedvanligt sätt i brudens
hem, och anförvandterna från Augsburg kommo
med stor ståt dit öfver, for att visa brudens
moder och slägt all möjlig heder. Det fattades
intet, som vid en sådan fest är öfligt, och
Li-sabethli kunde icke klaga, att man sparat på
hennes utstyrsel, eller att bröllopsvinet icke
hade tillräcklig ålder. Blott ett feltes: det glada
uttrycket i fru Helenas ansigte. Hon var
vänlig och höflig mot alla, främling såväl som
anhörig, och nickade till och med bifallande, då
någon af gästerna sade, att de unga tu voro
liksom skapade för hvarandra, och att de båda
familjerna vore att lyckönska till en så passande
och hedrande förbindelse. Men midt under
brudskarans högljudda munterhet, satt hon der i all
sin prakt stum och stel, som ett spöke, och om
äfven brudgummens slägtingar, hvilka icke kände
henne förut, så småningom funno sig deri och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free