Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geoffroy och Garcinde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
geoffroy ocii garcinde.
att hon icke måtte oroas, sörjde Herr Hugo med
all ifver för, att inga rykten om hans dåliga
affärsställning banade sig väg till klostret. Minst
två gånger om året besökte han sin dotter, och
denna, som med hela sitt hjerta hängde fast vid
fadern och i honom beundrade mönstret af hvarje
mensklig ocli ridderlig dygd och fullkomlighet,
kunde icke undgå att märka, att den åldrande
mannens ögon sedan någon tid tillbaka icke mera
blickade så fritt och stolt, att hans kinder voro
insjunkna och hans mun hoppressad. Men då
hon alltid förstod att göra honom glad och komma
honom att glömma verlden utanför klostermuren,
så sköt hon skulden för hans sorgsna utseende
på hans ensamhet och ansatte honom ifrigt, att
lian åter skulle taga henne till sig och behålla
henne i sin närhet. Då suckade grefven och
skakade dystert på hufvudet samt föregaf, att
ban för hennes ryktes skull icke vågade det,
emedan hon i ett uteslutande af karlar bebodt hus
skulle sakna erforderlig vård och lämpligt
beskydd. Han kunde derföre icke taga henne ifrån
klostret, innan hon linge utbyta de fromma
sy-strarnes sällskap mot en ädel makes. Detta var
icke den goda flickan till behag. Ehuru väl hon
hos nunnorna, de der ingalunda läto hufvudet
hänga, icke saknade tidsfördrif och goda dagar,
och den blåögda Aigleta dessutom var en munter
flicka, som inom de stränga klostergränserna dref
tusen puts, så skulle hon dock gerna velat se
och njuta mera af verlden och framfor allt
odeladt egna sitt efter kärlek trånande hjerta åt sin
fader. Men denne förblef orubblig i att hans
familjs ära icke tilläte någon anuan
lefnadsordning, och liksom en hemlig blygsel oroat honom,
blef ban efter hvarje sådant samtal ifrig att
taga afsked af sitt tillgifna baru, som då alltid
länge efteråt, försjunken i djupa tankar, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
