Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geoffroy och Garcinde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geoffroy ocii garcinde.
139
klostertornet blickade utåt den väg, hvarest
hennes fader försvunnit.
Så hade det gått år efter år. Grefvebarnet
hade för längesen trampat ut barnskorna, och de
goda klostersystrarne, så ogerna de än skulle
underkastat sig en skilsmessa från sin skyddsling,
började förundrade sig öfver att ännu alltjemt
intet urd hördes om giftermål. De anade icke,
att herr Iiugo af blygsel öfver att inför en måg
nödgas bekänna sig vara en tiggare, så föga
talade om sin dotter, som hade hon i vaggan
blifvit bortbytt mot ett understucket barn. Då
inträffade tidigt en morgon, när ingen på slottet
väntade honom, att grefven återvände, helt
allena, som han plägade resa till gästabud, på sitt
gula sto och med matta slag, lik en dödssjuk
som söker inträde på lazarettet, uppväckte
portvakten ur hans morgonsömn. Då mannen,
brummande öfver den tidige gästen, blickade ut genom
gallerfönstet på jernporteu, blef han så
förskräckt, att hans darrande händer knappt
förmådde skjuta undan den tunga rigeln för att lemna
inträde åt borgherren. Ty grefvens ansigte var
så dödsblekt, och ögonen, som stirrade rakt fram,
voro så ihåliga och matta som om han, i stället
för att återvända från en lustbarhet på sin
grannes, den rike grefve Peire von Gaillacs slott,
komme direkte från den helige Patriks håla eller
något annat fasansfullt- ställe, der han under
natten suttit till bords med spöken. Han
nedsteg från hästen som skummade af svett och
med flåsande näsborrar insörplade regnvattnet på
marken, samt kastade tyglarne till den bestörte
karlen och yttrade endast ordet: "Geoffroy." —
Derpå skred han uppför vindelstigen till sitt
ensliga gemak och skakade endast nekande på
hufvudet vid mannens fråga, om han icke befallde
någon föda och om man ej skulle väcka någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
