- Project Runeberg -  Fem noveller /
176

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geoffroy och Garcinde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176

geoffroy ocii garcinde.

makarnes händer i hvarandra. Sedan knäböjde
båda framför den heliga jungfruns bild och
förblefvo så en kort stund liggande, försänkta i
stilla bön. Då de åter uppreste sig och sjönko
i hvarandras armar och hjerta vid hjerta, mun
vid mun beseglade de heliga löftena, smög
vittnet sakta üt genom dörren. De funno henne
sedermera bland blommorna dernere, af hvilka hon
bundit tvenne kransar.

"Intet bröllopp utan krans!" sade hon och
log genom tårarne, i det hon bekransade deras
pannor. Och under det ynglingen ilade till
stallet, för att i tysthet sadla sin häst och framföra
honom till den lilla trädgården, låg Garcinde vid
sin väninnas bröst och hviskade till henne under
många tårar.

"Jag vet, hvarföre du gråter. Gud göre dig
så lycklig, som du var mig trogen!"

Tysta bröto de upp, Geoffroy gick först,
ledande vid tygeln den sakta gnäggande hästen,
derefter följde de båda flickorna. Så snart de
kommit öfver bryggan, lyftade Geoffroy bin unga
hustru i sadeln, svingade sig sjelf upp bakom
henne, ocli vinkade med handen till afsked, samt
gaf det trogna djuret sporrarne. Det var ingen
öfverdrifven börda, ty utom sitt svärd och sin
dolk, hade Geoffroy af sina tillhörigheter
endast medtagit faderns sångbok och Garcinde blott
några få smycken, dem hon ärft efter sin moder,
och med hvilka hennes fader aldrig tagit någon
befattning. —

Så redo de genom den månbelysta skogen.
De talade icke mycket. Då och då, när färden
gick öfver täcka platser, vände hon sig till
hälften om, och då kysste ban hennes kinder, och
lion log emot honom med sina svarta ögon och
hviskade: "min dyre man!" — hon satt i hans
armar så lätt och ljuft, och den trogna hästen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free