- Project Runeberg -  Fem noveller /
202

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernskådaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

202

stjern3kådaren.

vänta om lian ej skulle gå ned igen, nar allt
förblef tyst, men ban klappade åter..

"Jag vet att du är derinne. Öppna," sade
lian med sin lugna ton, som ingen kunde motstå.
Då tryckte hon sin hand mot hjertat; hennes
ansigte blef dystert, nästan fiendtligt, och hon
drog ett djupt andetag, lik någon, som har fattat
ett svårt beslut. Derpå gick hon långsamt att
skjuta ifrån rigeln.

Emellertid vågade hennes blick ej möta
fadern, då denne inträdde. Om ban hade nalkats
henne belt vredgad, tor att öfverhopa henne med
förebråelser, skulle hon kanske egt styrka att
sätta sig till motvärn mot lians tyranniska vilja,
som gjorde henne olycklig. Men han inträdde
belt lugnt, såsom ban plägade göra, då ban ville
underrätta sig 0111 fortgången af hennes studier
eller Öfverlemna henne en ny bok. Emellertid
var hans ansigte mera blekt och sorgset än
vanligt. Man skulle till och med kunnat tro, att
han gråtit; men i följd af hans myckna arbete
samt de astronomiska studierna hade hans ögon
på sista tiden varit en smula angripna och
färgade af en lätt rodnad.

Han gick ett par gånger fram och tillbaka
i rummet, medan hon stod framför honom med
sänkt panna och händerna stödda mot bordet,
liksom hon varit försänkt i drömmar, Han
tycktes icke se henne; hans hand for ofta genom det
mörka håret, hvars spetsar redan började gråna,
hvaremot det mörka skägget, som omgaf hans
kloka och trofasta ehuru ej sköna ansigte, icke
visade något spår af begynnande ålderdom.

"Beppina," sade ban slutligen, i det lian blef
stående framför balkongdörren, "du vet
tvifvelsutan, hvarföre jag har kommit. Det var nå^on
hos mig nyss dernere, med hvilken jag i dag
talade för första gången, första och sista. Ilan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free