- Project Runeberg -  Fem noveller /
209

(1879) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjernskådaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ST.teknsk ÅDALEN.

209

En stunds tystnad följde på dessa ord.
Utmattad af sinnesrörelsen, låg den unga flickan
orörlig på soffan, med ansigtet tryckt mot dess
kuddar, utan att upplyfta sitt hufvud mot
modern, som alltjemt knäböjde vid hennes sida. Då
hörde hon plötsligt en bäfvande stämma tätt vid
sitt öra:

"Mitt barn hvad du har upplefvat är
sorgligt, men ännu mycket dystrare är den saga, som
din moder nu skall berätta dig. Jag hoppades,
att du aldrig skulle få höra den, ehuru den mera
an en gång har sväfvat på min tunga, när jag såg,
huru mycket ditt hjerta aflägsnade sig fråu din
fader. Du känner honom icke, men din stackars
moder har lärt känna honom sedan sjutton år
tillbaka. Det fans en tid, då äfven jag icke
förmådde genomskåda hans väsende. Viel den tid, då
jag var en lefnadslustig, ung flicka, var din fader
redan en allvarlig man, som endast log, då han
ansåg det vara mödan vardt och icke liknade
andra, dåraktiga ynglingar. Och jag deremot —
men nej jag kan icke fortsätta! Det är allt for
bittert att nödgas berätta sådant för sin egen
dotter ..."

Hon tystnade och lutade sitt ansigte tätt
intill den unga flickans.

Beppina reste sig långsamt upp och slog sin
ann kring moderns hals, i det hennes egna tårar
hejdades vid åsynen af dennas.

"Säg mig blott allt," hviskade hon sakta.
"Det kan dock ingenting förändra. Huru ofta
har jag icke sett dig vandra om kring i dessa
rum, så stilla och utan klagan. Jag har nog
gifvit akt på, huru du måst anstränga dig för
att kunna framtvinga ett småleende mot min
fader, och han — hair förändrade aldrig en min!
Mer än en gång har jag varit färdig att falla
dig om halsen och hviska till dig: "säg mig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:53:02 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/heysefem/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free