Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•«= . n> a.
_TVÅ FÅNGAR_
syntes redan på himmeln, en blek nymåne hängde över
skogen, och runt omkring rådde djup tystnad,
avbruten endast av ett par syrsors och grodors musik.
Hon hade emellertid ej hunnit trettio steg från
teatern, då hon bakom sig hörde en röst säga:
"Tänker ni också ta en promenad, fröken?
Tilllåter ni, att jag följer er ett stycke? Det är mig
omöjligt att genast bege mig hem; jag tror, jag då skulle
kvävas."
Hon svarade endast med en nästan omärklig
böjning på huvudet. Hon både ville och inte ville, att
han följde henne. Men hur skulle hon kunna undanbe
sig hans sällskap, då han närmade sig henne så
anspråkslöst? Han hade ännu icke satt på sig sin
halmhatt och tog sig just inte ut till sin fördel, där han
tafatt bar hatten i ena handen och i den andra
svängde hit och dit med käppen, ehuru hans höga, kraftiga
gestalt och det lilla huvudet på de breda skuldrorna
ännu tydligare framträdde, när han gick. Ögonen höll
han riktade mot ljusstrimman vid himlaranden, och en
fläkt av hänryckning låg ännu över hans drag.
"Vilken lycksalig människa!" sade han halvhögt.
"Tycker ni inte också det, min fröken? Sannolikt kände
han lika tungt som vi trycket av detta jordeliv,
måhända ännu tyngre, eftersom han var född till frihet.
Och måste man icke, för att kunna skildra och ryckas
med av så hjärtslitande öden, som dem dessa båda
älskande fingo uppleva, ha genomgått något liknande
själv?"
Han suckade och stannade plötsligen.
"Förlåt, att jag underhåller er med så
melankoliska betraktelser," fortfor han därpå med ett försök till
= 29 =====
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>