- Project Runeberg -  Valda noveller /
111

(1928) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Arvid Ragnar Isberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I greveslottet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I GREVESLOTTET

timtals omkring hela dalens rund, utan att se så
mycket som en sten av slottet skimra fram genom
vildmarken. Månen glänste redan bakom
boktopparna, och jag beredde mig på att nödgas tillbringa
natten i detta luftiga härbärge.

Men på en gång, just som jag minst väntade det,
öppnade sig skogen, och liksom på en ö mitt i ett
hav av grönska stod den gamla grå slottsbyggnaden
där framför mig, stor och oformlig med otaliga
blindfönster, utan minsta tecken till att människor bodde
där inne. En bred stenbro förde över den uttorkade
slottsgraven in på en mörk gård, omkring vilken de
tre fyrkantiga, osmyckade flygelbyggnaderna höjde
sina tunga massor. Intet utsprång, ingen balkong gav
liv åt de enformiga murarna, ingenting, utom ett
väldigt i sten hugget vapen över huvudportalen, vars
heraldiska tecken jag ganska väl mindes från min
ungdomsväns sigillring. Upptill omkring taket såg slottet
gladare och brokigare ut. Kopparplåtarna på gaveln
glimmade svagt i månskenet, och omkring
skorstenarnas talrika småtorn med deras flaggstänger och
vindflöjlar spred sig liksom ett silverskimmer.
Ingenstädes syntes något ljus brinna, intet fönster såg jag
öppnat för den milda aftonsvalkan, och även röken över
taket, som jag varsnat uppe på höjden, hade skingrats.
Då jag beträdde bron och såg den vilda växtlighet,
som klängde upp ur slottsgravarna, samt skogen, som
trängt sig fram ända till vallarna, kunde jag icke värja
mig för den tanken, att om femtio år härefter allt
detta människoverk skulle vara uppslukat och
genomträngt av den frodigt växande naturkraften, att de
höga bokarna skulle sträcka sina grenar in i de öde
= 111 =====

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysenov/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free