- Project Runeberg -  Valda noveller /
136

(1928) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Arvid Ragnar Isberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I greveslottet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

■a- 1 ii» i —fr.
__PAUL HEYSE_

gången ordentligt gladde mig åt vintern, då vi skulle
bli riktigt insnöade och få vara helt och hållet för oss
själva. Ty så länge greven var hemma, var det alltid
mycket oroligt, ehuru han endast såg herrfrämmande
hos sig och, för att vara riktigt säker för alla damer
och lantfröknar i grannskapet, listigt nog låtit alla
körvägar växa igen och blott underhöll ett par ridvägar.
Denna gång gick det likväl alldeles annorlunda.
Greven reste ej bort igen, och monsieur Pierre lät förstå,
att han ännu ej kunnat glömma sin otrogna käresta och
därför sökte ensamheten. Det ville nu inte gå i mitt
gamla huvud, ty jag kände min herre för väl och visste,
att han knappast någonsin varit i stånd att känna ett
så varaktigt svårmod för en kärlekshandels skull. Men
det blev verkligen därvid; vi blevo insnöade och greven
och monsieur Pierre med.

Varmed greven fördrev de långa vinterdagarna, kan
jag icke förstå, ty att studera hade han aldrig varit
någon vän av. Vi hörde honom visserligen länge
fantisera på flygeln, och sedan red han ofta ut mitt in i den
igensnöade skogen, och en ståtlig syn var det, när han
kom hem, med skägget fullt av rasslande istappar, med
det stolta, stränga ansiktet rött av den skarpa vinden
och ett moln omkring sig ur hästens ångande
näsborrar. Han var ännu alltjämt en vacker karl, och mot
håret, som redan började glesna och gråna, syntes
ögonen endast så mycket svartare och eldigare. Jag trodde
alltid, att han måste ha någon kärlekshistoria i
grannskapet. Men därom hörde man ingenting, och ändå
hörde man i vår stillhet vart blad, som föll; smörforor
och torggummor sörjde för den saken. Inte heller kom
någon på besök, och ingen inbjöds.

= 136 ======

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysenov/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free