- Project Runeberg -  Valda noveller /
292

(1928) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Arvid Ragnar Isberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kleopatra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PAUL HEYSE

Han stirrade ned med ett obeskrivligt vemodigt ut
tryck. "Ja, jag kan inte förtänka henne det," sade
han och nickade sorgset ett par gånger för sig själv.
"Men varför skulle hon taga med sig det där
obehagliga sällskapet, ormen och apan? Den gröna ormen
hade ringlat sig kring hennes hals som ett halsband,
och apan bar upp hennes släp, då hon kom in i
kabinettet. Hon hade den gröna klänningen, du sett,
dragen upp över bröst och axlar, och svepte in sig i vecken,
som om hon frusit. Nu stod hon stilla ett ögonblick
och jag märkte väl, att hennes blick genom nyckelhålet
träffade min, ty hon nickade sakta åt mig, icke
ovänligt, blott liksom förvånad, att hon ej mottagits bättre.
Men jag kunde icke besluta mig för att gå tillbaka från
dörren för att släppa in henne. Detta märkte hon
också; jag såg, att hon blev sorgsnare och suckade flera
gånger. Hon tycktes dock finna sig däri, tog fram en
liten spegel, som hon lämnade åt apan, och satte sig
på vilobädden i nischen, medan det obehagliga djuret
hukade sig ned på marmorbordet och höll spegeln
framför henne. Nu började hon att lösa upp sitt långa,
svarta hår och på nytt fläta det — vilket hår! Det
räckte henne ända till knäna, och hur ofta hade vi icke
roat oss därmed! Även nu utgick därifrån denna
egendomliga doft, som jag endast alltför väl kände, en
blandning av ambra och jasmin; även pärlbandet
kände jag igen och guldringarna, som hon bar i öronen.
Därunder såg hon blott stilla in i spegeln, utan att en
enda gång åter söka mitt öga, och endast apan vände
sig mot mig med sitt ondskefulla grin och gjorde
hånfulla åtbörder åt mig, så att jag åter fattades av
ursinne och hade velat ge mycket för att få skjuta ned

___onn ___

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysenov/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free