- Project Runeberg -  Valda noveller /
293

(1928) [MARC] Author: Paul Heyse Translator: Arvid Ragnar Isberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kleopatra

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

, »•> rgg^p ta

KLEOPATRA

djuret på stället. Men nu reste hon sig åter upp och
gick långsamt upp och ned i det lilla rummet, med
blicken stilla riktad framför sig, som om hon väntat,
att nu, då hon smyckat sig så vackert, ingen dörr
vidare skulle kunnat bli stängd för henne. Hon hade
med en nål ur sitt hår konstrikt sammanfäst
klädning-en över vänstra axeln, men armsurna voro fria, och
medan hon gick, höll hon handen ständigt tryckt mot
hjärtat, just på det ställe, där hon den där gången
själv sårat sig och sedan låtit ormen suga. Denne låg
alltjämt lugnt kvar på samma ställe, men det förekom
mig, som om han utstrålade ett grönt ljus, åtminstone
kunde jag tydligt urskilja allt i rummet. Men det vill
jag inte svärja på, ty jag var verkligen upprörd och
kan lätt ha misstagit mig i småsaker. Huvudsaken såg
jag desto klarare, du må tro mig eller ej. Jag såg,
hur hon blev allt oroligare och plötsligen tog ett par
steg bort mot dörren, så att jag ryckte häftigt till. Men
apan höll fast henne, och nu uppstod en ljudlös,
ängslig strid mellan dem båda. Blodet steg henne åt
ansiktet av vrede och fasa, då det oförskämda djuret slet
klänningen från hennes axel och grep efter hennes hår.
Då stod hon ett ögonblick hjälplös och tycktes vara i
dess våld. Men plötsligt lät hon klänningen falla,
slungade ormen mot fiendens huvud och rusade med
sådan häftighet mot flygeldörrarna, att den, mot vilken
jag stödde mig, slogs upp och hon själv, endast
inhöljd i sitt hår, gled ned vid mina fötter, strax invid
tröskeln. ’Regeln för!’ flämtade hon. ’Fort, annars
äro vi båda förlorade 1’ Jag lydde viljelöst. Nu
uppstod en ljudlös tystnad. Jag hörde henne andas
framför mig i skymningen och lutade mig ned till henne.

= 293 =====

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:42:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/heysenov/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free