Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig van Dijck, som vid afskedet från sitt hemland af
generalstaterna begåfvades med ännu en guldkedja, hos konungen
i Älfsnabben först i maj 1620. Man får antaga, att han då friat
sig från hvad beskyllningarna kan hafva haft ärerörigt.
Betecknande för hans vanskliga ekonomiska ställning under
vistelsen i Holland är en punkt i de förut omnämnda
cabel-iauska pretensionerna hos svenska kronan, så lydande: »betalt
mycken gäld så i härberget som i bodame för ambassadören
herr Jakob van Dijck».
Innan vi afsluta redogörelsen för hans verksamhet i utlandet
och se honom omplanterad så att säga i svensk jordmån, må
det minne omnämnas som han i sitt gamla hemland kvarlämnat.
Härom heter det i van der Aa’s Biographisch
Woorden-boek der Nederlanden, hvarur för öfrigt några uppgifter
redan här ofvan anförts:
Van Dijck var en man af framstående egenskaper, full af
kärlek till vetenskaperna och enligt Brand t en stor älskare, en rätt
kännare af lärdomen. Han vinnläde sig om utvecklingen af det
nedertyska språket, såsom man finner af Petrus Scriverius’
honom tillägnade företal till Daniel Hemsius’ nedertyska skrifter,
hvaruti van Dijck kallas en lärdomens »fosterherre och fader»,
om hvars lof och ära alla kloka förstånd borde täfla och förena sig.
Med Hugo Grotius, Daniel Heinsius, Vondel, Rutgersius och
andra samtida berömde män lefde han i vänskap, och den
förstnämnde ägnade honom ett latinskt poem. I synnerhet var den
redan nämnde Scriverius hans vän, som han så vidt möjligt
var bistod med råd och upplysningar till undersökning och
framdragning i ljuset af boktryckerikonstens olika alster.
Och äfven Johan Cabeliau kallar honom i ett bref till Meursius
»vår tidsålders störste Maecenas».
Här kan tilläggas, att denna van Dijcks lärdom och smak
för bokliga konster vardt ytterligare en anknytningspunkt
mellan honom och Axel Oxenstierna, och att han för denne
tid efter annan i utlandet uppköpte tryckalster. Så erkänner
kanslern den 26 augusti 1615 mottagandet af ett antal böcker,
till af betalning på hvilka han sänder 20 skeppund stångjärn.
Från Älfsnabben tycks van Dijck hafva begifvit sig till
Stockholm och där deltagit i regeringens underhandlingar rörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
