Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ekonomiska svårigheter, följaktligen saknande kraft och
håg att strida mot de oroliga viljorna omkring honom. Redan
1643 berättar Rosensköld, att burggrefven ofta var svag och
sjuklig. Vedervärdigheterna vordo honom längre fram för stora,
och han reste 1645 på sommaren upp till Stockholm för att
begära sitt afsked. Detta beviljades dock ej, men han
hugnades i stället den 20 augusti nämnda år med fullmakt på sitt
ämbete, som han under tretton förut endast provisoriskt beklädt.
Möjligen har detta nådevedermäle dock varit mindre grundadt
på hans egen förtjänst än på svårigheten att finna en lämplig
efterträdare. Han fortsatte således med sin burggrefvetjänst
och dog i denna den 3 april 1653, efter att länge hafva varit
»under Herrans hand och kors».
Daniel Lange var tvenne gånger gift, först med en änka
(Anna von Kleuen?) — mor till teol. studeranden, sedermera
tyska församlingens skolmästare och kantor, Henrik Kriiger
— därefter på sin sista tid med Rosenskölds dotter, Katarina.
Efter mannens död klagade denna i en supplik till
rikskanslern, att han (Lange) skilts hädan så »blott af medel», att
hon efter honom ej fått det ringaste täcke, hvarunder hon
kunde luta sitt hufvud. Allt hade kreditorema tagit, dessa
samme till ett »ringt» nöje för öfrigt. Bland annan
kvar-låtenskap som till dessa öfverlämnades voro äfven hans vid
Nylöse gångande boskap och hans båda i staden stående, till
30 riksdaler stycket värderade hästar.
Langes femton bref till Oxenstierna äro rätt intresselösa,
och man måste efter deras genomläsning gifva hans svärfar,
Rosensköld rätt, då denne förklarar burggrefven vara hvarken
varm eller kall.
Presidenten Rosenskölds egen lefnadssol lutar nu till sin
nedgång. Det är därför förklarligt nog, att han ser sig om efter
någon lättnad på ålderdomen, att han ansöker än om den
ena, än om den andra platsen, därvid alltid inkommande på
kapitlet om sina nio söner. »Alldenstund jag träder fort
till ålderdomen», skrifver han till riksdrotsen den 5 januari
1647, »och Gud hafver gifvit mig många barn, däraf nio söner
ännu lefva (fem äro i hennes kungl. maj Is, min allernådigsta
drottnings tjänst, och 4 hafver jag ännu hemma hos mig), och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
