Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ock däruppå med forderligaste af högstbemälte kungl.
majrt må blifva resolverad t. » Och kort därefter sattes efter
magistratens önskan Lars Broman till platsen. På samma
sätt handlade Torstenson, då Tungel förmått drottningen att
för magistraten uttala sin önskan om en okunnig och
olämplig mans, Tyres Amundssons, förordnande till syndikus i
ledigheten efter Broman. Han kom nämligen magistraten till
hjälp och dref dess kandidat, Gerhard von Lengerken (Jurgens
son), igenom. Sitt moraliska stöd skänkte han äfven
magistraten i en efterdyning af dess gamla tvist med förutvarande
tyske prästen Laymarius, som ännu gjorde anspråk på det
honom en gång tilldelta huset, äfvensom på resterande lön
m. m.
Onekligen hade staden på detta sätt vunnit en mäktig
förespråkare hos den unga drottningen, som i allt tycktes foga sig
efter den fräjdade krigarens önskningar. Så äfven då Kristina,
som å kronans vägnar skänkt 300 daler silfvermynt till
inrättandet af ett boktryckeri i staden, gifvit anvisning på extra
medel, »till hvilkas undfångning eller lefverering icke
synnerliga uppbörder funnes», såsom Ribbing uttrycker sig. Ty
efter Ribbings tvenne bref till generalguvernören under
sommaren 1649 inrättades tryckeriet året därpå, hvadan man kan
förstå, att den sistnämnde drifvit saken igenom.
Ännu i januari, februari och mars 1651 skrifver Torstenson
om sin afsikt att återresa till Göteborg. Men hans sjukdom
tog en allt allvarsammare vändning, och den 27 mars 1651,
som var skärtorsdagen, angreps han af en så stor
mattig-het, att smålet begynte honom sväfva och förfalla». Till hans
vanliga lidanden kommo nu äfven stenplågor.
Men hade han varit en hjälte på slagfältet, skulle han äfven
på sjukbädden visa sig som sådan. Och rörande äro hans
sista ord, uti hvilka man liksom hör, hur plågorna ansätta
honom. Han önskade, berättar den andlige minnestalaren,
att Gud velat gifva honom en sådan död som hans salige herre
och konung, i fält mot fienden, men efter Gud behagade att
på annat sätt disponera öfver hans lif och död och med stor
pina och vånda befordra honom från detta timliga, gaf han
sig äfven tillfreds därmed, suckande med Simeonr »Herre, nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
