Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven innehaft några lånta böcker, eller utgjordes verkligen
hela bokförrådet endast af hans egna skrifter?
Ehuru en modell till kokinrättning förefanns, har den
han själf begagnat sannolikt ej utgjorts af annat än de
båda takpannorna, som vid tillfälle i kakelugnen insatts till
stekning af fläsk eller annat.
I transparangen se vi det lysande minnet från Karl
Johans besök i staden — kanske just den vers, hvari
skalden förklarar, hur han bränner sina björnars ljus, »fast
kungen aldrig färdas denna gata» (Nedre Kvarnbergsgatan).
Hvad som emellertid först och sist ur denna
bouppteckning framlyser är fattigdomen. Att poeten ej satt
stort värde på snyggheten, framgår nog äfven, och däri
stämma för öfrigt alla vittnesbörd öfverens. En af hans
lättare förseelser i den vägen var, efter hvad en ännu
lefvande samtida berättat mig, vanan att spotta i blomkrukor,
där sådana påträffades.
En viss antik storhet låg det i alla fall uti hans stolt
burna fattigdom, uti hans förmåga att umbära lifvets ej
bekvämlighet utan nödtorft.
Ett vackert eftermäle fick han uti den redan nämnda,
af en ej uppgifven ordensbroder hållna
brikollparentatio-nen, ehuru denna naturligtvis var en vänskapens gärd och
i hög grad panegyrisk — man kan svårligen undertrycka
ett smålöje, då på ett ställe framhålles »den fina takt,
hvarmed Wadman urskilde det passande och opassande i
säll-skapslifvet». Säkert låg dock mycket sanning i
nedanstående ord:
»Han stridde mot behofven med en för långt drifven
tystlåtenhet, och fa med hans förmåga att njuta ägde i så
hög grad konsten att undvara. Lugn såg han sitt slut
* nalkas, ty intet samvetsagg förbittrade hans sista stunder,
och med samma orubbliga lugn slöt han sitt öga för alltid
för det jordiska ljuset.»
Den, som skrifvit dessa vackra minnesord, är, efter
hvad af handstilen synes, ingen annan än regements- (seder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
