- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
65

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åkrarne som hade blifvit igensådda till gräsvall i fjol och
gödda med en hel pråm latrin. Far gick sjelf i spetsen,
för han var nog stark och kry ännu, fast han var sina
modiga femtiosju år, och gud trösta pojl^arne om de inte
slogo ut slaget ordentligt, och om de inte passade sig
så att de nya liarne från Vira sluppo råka på stenar
och få djupa hugg och skåror i eggen. Klas, yngste
drängpojken, hade just nyss huggit i sten dugtiga tag,
och fått sig en ordentlig uppsträckning tor att han inte
såg opp; och gick nu och surade både för det och
der-för att han i anseende till sin ungdom inte fått någon
»kask» i kaffet, utan som flickorna fått nöja sig med
bara skorporna.

Julisolen brände glödhet ner från en mattblå
himmel, inte ett moln fans så långt ögat kunde se, och
fjärden utanför låg spegelblänk och orörlig som en
polerad stålskifva och återkastade de nästan lodräta
sol-strålarne så att det gjorde ondt i ögonen att se på det.
Inte en flägt rörde sig, och luften som man inandades
var brännhet och qväfvande som i en smälthytta; massor
af flugor och bromsar surrade omkring i luften, och ett
par lata kråkor sutto på vattgården nere vid viken, der
korna från beteshagen hade gått ut i vassen så långt
de kunde och stodo alldeles orörliga och stirrade rätt
utåt, för att endast någon gång skaka helt säfligt på
hufvudet då någon näsvis broms vågade sig ditut och
ämnade slå sig ned i ögonvrår eller öron på dem. Den
ena af kråkorna bugade sig oupphörligt för den andra,
och man kunde tydligt märka att hon hade något att
säga kamraten, fastän värmen hindrade henne från att
kraxa; det blef bara ett hest kutrande af som knappast
hördes till nästa gärdsgårdsstör. Sjelfva lärkan, som
annars inte brukar vara nödbjuden när det gäller att
qvittra, molteg alldeles, och den enda lefvande varelse
som höll slotterfolket sällskap, var en stensqvätta som
nickade och bockade sig oupphörligt i det hon flög från
den ena stenen till den andra uppe i backen, och som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:40:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hfstolif/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free