- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
77

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Tror du inte jag orkar bära’na då? — frågade
Magnus kärft, i det han drog åt sig handen med
flaskan, när hon ville ta’ den af honom, —- så eländig
måtte jag fäll inte vara!

— Nej vars, det vet jag nog, — skrattade Maja,
i det hon dunkade honom ett dugtigt tag i ryggen, —
men jag tycker du kan vara trött nu, sen ni hållit på
från klockan fyra!

— Sa’ du trött? — frågade Magnus försmädligt,
i det han återgaf dunken med en dylik längre ner som
var ännu kraftigare, — du kan ju höra efter i morgon
qväll, när vi ha’ slagit timotejen!

Och dermed tog han ut stegen, och Maja klef
skrattande efter, och tyckte att det var det bästa ord
hon hört af honom på länge.

Lotta och Fia voro om några ögonblick ensamma
nere på ängen. De räfsade en stund tyst, tills Fia
slutligen stannade i skuggan af en grupp alar inte långt
från stranden af den inskurna viken, och sade i det
hon vände sig om till den efter henne kommande
Lotta.

— Såg Lotta om karlarne gick opp allihop?

— Ja, visst gjorde di det! — svarade denna, —
di går fall* och lägger sig en stund innan mi ddan,
tänker jag. Hvarför frågar Fia det?

— Jo, jag tänkte det skulle vara så rart te’ få
komma i sjön, när en har slutat!

— Ja det kan vi fäll’ göra, — svarade Lotta, i
det hon också stannade i skuggan, — här är det ingen
som sir oss!

— Nej då! Och ändå likare är det på andra
sidan udden för der går albuskarne ända ner te’ sjön,
och der ä’ en sån rar sandbotten, och så ä’ det sån
mjuk mossa i backen of vanför, så der har en så bra
te’ klä’ åf sej.

— Då ska’ vi rappa oss då, så vi hinner opp
innan mor kommer och skriker efter mej, — menade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free