- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
85

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

honom och höll honom tryckt intill sig några ögonblick,
hvarpå hon fortsatte saktare och med upprörd stämma,

— Johan, kan du inte ge mej ett vänligt ord, kan du
inte ta’ mig i famnen en enda gång till?

— Jag tycker det är vackert nog att jag tagit
opp dig ur sjön, — svarade Johan hårdt i det han
stötte henne ifrån sig, och skyndade på nytt ut i
vattnet, der han efter några ögonblick kastade sig
baklänges ut på djupet, och derpå med raska simtag närmade
sig udden, bakom hvilken han försvann, just i samma
ögonblick som Maja, med håret i ända och det mest
förfärade uttryck i sitt fräkniga ansigte, kom
nerspringande till stranden, i det hon brakade fram genom
al-buskarne, som 0111 en elgko skulle letat sig väg genom
dem.

— Nå, så ska’ hon heller inte ha’ det bättre än
jag! — mumlade Fia för sig sjelf, i det hon tog på
sig sitt trånga linne, och kastade kjolen öfver hufvudet
på sig, — det ska’ jag visa’na!

— Kors i Herrans evigaste tider! — skrek Maja,

— livad ä’ det för elemenskade spektakel Fia ställer
te’? En kan ju rakt bli skrämder från vettet, vet

jag!

— Hojta inte så värst för det! — sade Fia lugnt,
i det hon band till kjolen om lifvet på sig, — jag höll
på te’ ramla ner i en grop ute i sjön, och då blef Lotta
rädd och satte te’ och springa, — det var alltihop!

— Hur kom du opp då? — frågade Maja gapande,
i det hon såg ikring, — det fins ju inga menniska
här nere, vet jag.

— En bra karl hjelper sig sjelf — skrattade Fia
som vanligt, i det hon följde med henne upp till
gården, — och det kan ett q vinfolk göra med.

Vid middagen talades ingenting vidare 0111 hela
saken. Dels fäste man sig icke särdeles vid hvad som
kunde hända Fia, hon var ju bara fattighjon och som
sådan en börda för socknen, om man också hade rätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free