- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
91

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vill jag inte ha’ i huset en vinter till! Te’ slutet sätter an
sig rakt på näsan på en syndare och — —

— Ja, kan du inte hållan’ från näsa’ på dej, så
ä’ det din affär, mej törs han allri vara näsviser emot,
och en bra dräng blir det åfen, det kan du lita på!
Så nog kommer han te’ vara qvar i vinter, tänker jag!
— svarade Larsson säiligt i det han sträckte på sig,
gäspade högt och gick in i kammaren der sängen stod.

Och om en stund hörde man på hans ljudliga
snarkningar att Klas verkligen kände honom rätt.

4.



Lotta var sig inte lik på hela den eftermiddagen.
Sedan Fia och Maja också gått och lagt sig ute på
backen under en stor ask, som gaf djup skugga vidt
omkring, och mor och dotter blifvit ensamma inne i
köket, der Fias lilla pojke låg och sof i sin vagga, satte
mor Larson på kaffepannan och sedan den kokat upp
och hunnit klarna slog hon i en kopp åt sig och en åt
Lotta, och sade så pass bekymrad, som hennes lugna
natur tillät henne blifva, i det hon satte sig vid ena
bordsändan:

— Kom hit och ta dig en kopp varmt, flicka! Det
står bestämdt aldrig rätt till med dej i dag?

— Så I pratar, mor! — menade Lotta och försökte
se obesvtirad ut — jag a en smula trött efter
räfs-ningen, det ä’ alltihop! Och så var det kanske dumt
att jag gaf mig åf i sjön, — tilläde hon med eftertänksam
min, i det hon helt ofrivilligt tittade hän öfver till
vaggan, — när en inte är van te löga, så.

— Det va, fäll den der slamsan Fia, som narrade
dig te’t, kan jag täuka? — sade mor Larsson, i det
hon bet af en sockerbit och lade resten tillbaka i
sockerskålen, — för si den är då aldrig i lifvet riktigt slug,
det ska ingen få i mej!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free