Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej mor, det var bara värmen som narra mej,
— sade Lotta, i det hon satte sig midt emot henne vid
bordet, — och när jag får mig ett svettbad på qvällen
med, så går det fäll öfver, tänker jag.
— Inte behöfver dn vara med och gå med räfsa
i qväll, — inföll mor Larsson, — då är det svalare
och då kan jag ta’ i ett tag. Och så kommer kanske
båtsmansenka hit — för lat ä’ ho’, men något
dagsverke ska’ ho’ fäll göra; när en ger na’ femtio öre om
dan och maten!
— Jo mor, I har ju nog te’ göra med mjölkningen,
— invände Lotta, i det hon blåste på sin kaifekopp, —
och nog går jag med och räfsar, det skulle fäll vara
bra usligt annars!
— Ahja, du blir fäll bättre, när du får kaffetårn
i dig, också! För det vet jag då, att känner jag mig
skral och får mig en kopp starkt och varmt kaffe, så
är det odrägligt hvad det kryar opp’en! — försäkrade
mor Larsson, i det hon gick in i kammaren och lutade
sig ett tag bredvid sin gubbe, som hon tyckte hade så
god plats i den breda sängen, så han kunde gerna dela
med sig litet.
När Lotta blef ensam ute i köket, slog hon i en
ny kopp kaffe åt sig och satte sig med den på en pall
vid spisen, stälde den ifrån sig på spishällen, och förföll
snart i så djupa tankar, att hon alldeles glömde bort
hela kaffekoppen. Hvad tänkte hon på? Jo, det visste
hon väl knappast sjelf, för den ena tanken jagade den
andra, som om de ensamma ville rå om hennes hjerna,
ehuru de likväl alla sammans måste vika fältet för de
efterkommande. Och det underliga i saken var att nästan
alla tankarne togo menniskogestalt, medan hon satt der
och stirrade i elden; ja det vill säga, de sågo ut som
mörka, krusiga hufvuden som höjde och sänkte sig på
ett klart och stillastående vatten. Ibland voro de ensamma,
ibland voro de två, och de nickade åt henne och
skrattade, tyckte hon, och slutligen blef hon så rädd för sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
