- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
99

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Du tror att alla ska’ vara lika usliga som du
— svarade Lotta föraktligt i det hon skuffade henne
ifrån sig, — men nog ska’ du få vänta, innan du får
se mej på de vägarne!

— Jaja, en får väl si, den som lefver! —
skrattade Fia hånfullt, i det hon gick ut och slog igen
dörren om sig.

5.



Natten föll på och solen gick ner aldeles
brandgul, samt liksom omgifven af ett tunnt grårödt flor, ett
sådant som hon efter de heta dagarne i Juli plägar
draga öfver hufvudet på sig, innan hon beger sig af
för att hälsa på det motsatta halfklotet. Det fans inte
en enda liten molntapp som hon bäddade under sig på
s’tt gnistrande läger der borta i vester, och återskenet
af hennes prakt lade sig i sydost på några stripiga
sk}7remsor som drogo sina lätt vattrade ränder emellan
skogstopparne.

Angsknarren beklagade sig med sitt entoniga
kraxande öfver att i morgon skulle det höga, skyddande
gräset på den åkerlapp der han lagt sitt konstlösa bo,
falla för lian, och fast han var glad öfver att de
lång-benta ungarne redan kunde springa som råttor utefter
grässtnbben, tänkte han ändå på att möjligen någon af
dem kunde vara nyfiken, sticka fram hufvudet för att
beskåda det der tvåbenta odjuret som sköflade ängarnes
prakt, och på det sättet falla ett offer för lien. Han
hade i friskt minne hur det gick till i fjor, då våren
var sen, och då hans kära hälft ännu inte hunnit kläcka
ut ungarne förrän nästet låg aftäckt sin skyddande
beklädnad, och de båda makarne måste öfverge de
half-rufvade äggen. »Mä! mä! mäl» knarrade han, »det är
ett elände att man inte får ha’ sina ängar i fred» —
och så sprang han der inne i det tjocka gräset med
långa steg och framsträckt hals, och plockade upp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:40:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hfstolif/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free