- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
107

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ny klunk ur den, kastade sedan rocken öfver venstra
armen, sköt halmhatten bakut så att nattvinden kunde
svalka hans svettdrypande panna, och gick med raska
och på samma gång tysta och försigtiga steg ner emot
stranden, öppnade der ett led och kom in på ängen,
der slåttern på förmiddagen hade stått.

Knappt hade han försvunnit nedanför backen, förrän
den mörka gestalten deruppe åter igen blef synlig bakom
trädstammen, och sedan den stannat der några
ögonblick, smög den sig sakta neråt samma väg som Johan
aflägsnat sig, men så försigtigt och så ljudlöst att den
som sett den på något afstånd, mycket väl kunnat
föreställa sig att det endast var en kropplös skugga som
på detta sätt i den skymmande sommarnattens djupa
frid sväfvade orolig omkring bland de öfriga nattliga
gästerna, som med ohörbara vingslag sköto fram genom
dunklet, försvinnande här för att återigen plötsligt
uppdyka der, och fyllande åskådarens fantasi med
lemnin-garne af dystra folksägner, som befolka de dunkelhölj da
skogshulten och ängsbackarne med hemlighetsfulla
väsen, hvitka altid äro fiendtligt sinnade mot menniskorna
och för hvilka man måste skydda sig genom hemliga
konster och kraftiga signerier.

6.



När Lotta väl kommit ner till sjön, vid alarne,
der hon under förmiddagsrasten kladt af sig och gått
ut i vattnet, skrämdes hon af en anddrake soin lyfte
ur vattnet strax utanför stranden och med några häftiga
»kväk! kväk» sträckte öfver åt motsatta sidan.
Hennes förskräckelse varade dock endast ett par ögonblick,
ty så fort hon såg hvad det var som stört tystnaden
der nere, återvann hon genast väldet öfver,; sig sjelf.
Men det var henne omöjligt att sätta sig ned på samma
plats der hon på förmiddagen sutit, och hon drog sig
derför längre bort åt udden till, utan att hon egentligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:40:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hfstolif/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free