- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
116

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vi talas vidare vid i morron! Det är inte rätt utåf
mig att träffa dig så liär, och jag vill inte göra det
som inte rätt är, men om det är sant som du säger, så
kan jag gerna tillstå för dig att jag tycker om dig mer
än om någon annan, och jag lofvar dig att jag ska’ tala
vid både far och mor, och det ska’ nog inte vara
omöjligt att få dem att ge med’ sig.

— Håller du verkligen åf mig, Lotta? — frågade
Johan, i det han lutade sig fram och med ett raskt tag
slog sin arm om hennes lif, och drog henne intill sig, —
är det rigtigt visst att du gör det!

—t Ja det gör jag -— svarade Lotta flämtande och
afbrutet, i det hon tog emot sig med begge armarne, —
men släpp mig nu och låt mig gå! Kom ihåg hvad
klockan är mycket.

— Hvad bryr jag mig om klockan, — hviskade
Johan i hennes öra, — och hvad behöfver du bry dig
om henne? Bli’ nu qvar en liten stund till! Tycker
du jag ska’ kunna vara menniska te’ släppa dig nu,
se’n jag vet att du tycker om mig? Låt mig bara hålla
om dig så här en liten stund, annars tror jag inte att
det är sant hvad du säger! —- och i det han slog begge
armarne om hennes lif, höll han henne fast som i ett
skrufstäd, medan han tryckte den ena kyssen efter den
andra på hennnes läppar, kinder och hals, under det att
hon, stum, förfärad, tillintetgjord och lycklig på samma
gång böjde sig undan honom, så att hennes hufvud
nästan snuddade mot gräset, och hennes fötter förlorade
sitt fäste i marken, som hon tyckte gungade under henne.
Redan tillslöt hon nästan medvetslös sina ögon, och hon
kände att 0111 han ville det, så var hon i hans våld, då
hastigt ett prasslande bland buskarne och ett slag af
någon uppskrämd fågel några steg bakom dem väckte
henne till besinning igen, och hon med uppbjudande af
hela sin kraft satte sig upp, stötte tillbaka Johan, som
i häpenheten öfver henne opåräknade rörelse hade öpp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free