Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt friska och rosiga ansigte emot honom och frågade
sakta:
— Är det rigtigt sant att du tycker om mej,
Johan? — Ja dn behöfver inte svara mej med ord nu
inte, för det har du fäll litet svårt till, så länge du har
halsduken för mun! Du kan ju bara se på mig ett
tag, så vet jag fäll hvad jag har te’ rätta mej efter.
Och Johan, för hvilken det här var något aldeles
nytt, såg på henne på en gång häpen och trohjertad,
och det är troligt att Lotta fann uttrycket i hans ögon
tillfredsställande, ty hon såg på honom igen, och när
de hade sutit så en stund, tysta och stilla, så att man
godt kunde höra huru flugorna surrade omkring den
lille i vaggan, återtog hon på nytt:
— Ja, då tror jag nog att du håller åf mej, fast
tills i går har det fäll varit på ditt vis som du gjort’et,
och fast det inte ä’ så värst mycket te’ tacka för, så
får en fäll vara nöjd ändå, kan jag tänka. Men hör
du, Johan, nu ä’ det så att medan du nu får lof te’
vara tyst, så ska’ jag passa på och säga dig sant och
ärligt hvad jag tänker om saken och hur jag skulle
vilja ha det! — Jag har nog tyckt om dej, jag med,
och det har jag gjort länge; men jag har haft liksom
en förskräckelse för dej, derför att du varit så vild och
ostadig och derför att du haft så fasligt mycket tal på
dej öfver hela ön. Och så har det fäll alt kommit
mycket åf det, att jag aldrig hört mor säga ett godt
ord om dej, så långt jag kan minnas tillbaks, och när
en dag ut och dag in inte hör annat än elände om folk,
så kan en inte hjelpa att en te’ slutet är färdig te’ tro
hvad som helst.
— Men hvarför är du inte rädd för mej nu då?
— frågade Johan mödosamt, i det han tog tillbaka sin
högra hand och lyfte litet smått på halsduken, så att
han kunde få litet luft.
— Nej, nu ä’ det på helt annat vis! — svarade
Lotta, i det hon fattade och höll fast hans hand emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
