- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
139

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

garne på bordet, — te’ begynna med så vet jag det att
bror min ä’ krasligare och att det fäll snart är slut
me’n, och se’n så vet jag det att di håller på te’ sälja
Smedsudden, du — för der lär ska’ vara fällspat i berge’
och att de får femtonhundra riksdaler för’et af Rörstrands
porslinsbruk, och då blir bror min skuldfri och har gåln
ograverader, du! Det ä’ hvad jag vet!

— Kors i allaste mina tider, hvad säger du,
Anders? — utbrast mor Larsson och slog ihop händerna,
så att ärtmjölet sbod som en gul sky om hennes skarpa
ansigte, — ja, jag säger fäll det! Det är då ingen
skam te’, att tockna der ynkryggar ska’ ha’ en töcken
tur här i verlden! Jag skulle inte säga ett ord, om
tocke hade kunna’ hända oss, som ha stretat och trälat
för våra smulor; men di der som bara har setat med
armarne i kors i all sin dar och inte gjort anna’ än
hålli’ eld under kaffepanna’ från morron till qväll–

— Ja, visst i helsike ä’ det orättvist, — medgaf
Anders Larsson; men tilläde efter en stund, — men en
får fäll vara glad åt om det stannar i slägta! Och
der-för tycker jag att vi inte ska’ låss om någe, utan det
ä’ bäst te’ låta Johan och Lotta hållas, så får en fäll
se hvad det blir åf. Det kan ju hända att hon inte
frågar efter honom, vet jag, och då har vi ju al tid pojken
ifrån stor!ande, te’ dra’ på!

— Jaa, men om Fia får veta det der, du Anders!

— inföll mor Larsson plötslsligt, i det hon lade sin
mjöliga hand på hans arm, — så ä’ hon nog så slug,
så hon hänger efter honom värre för pojkens skull, och
te’ slutet blir han kanske tvungen te’ gifta sig med na’ du!

— Ah, du ä’ tokig, mor! — utbrast Anders
Larsson skrattande, — en behöfver fäll inte gifta sig med
en töcken der som inte ä’ riktig i hufve’ heller; om en
också har en barnunge me’ na’!

— I alla fall tar jag och talar med Lotta, jag, —
återtog mor Larsson efter sedan hon funderat ett
ögonblick, — för ä’ det så att det ska’ bli’ något åf, så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free