- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
148

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte hälsosamt att sitta fastande på det här viset, när
man sitter med sorgliga tankar, och när man
jämför — —

— Men jag har inte några sorgliga tankar! —
ntbrast lilla frun, i det hon gjorde en otålig
halfvänd-ning åt väggen, — och jag gör inte några jämförelser!
Jag begriper inte hvar Karin fått det ifrån? Jag är
lycklig, jag är mycket lycklig, hör Karin det? Min
man är den snällaste och bäste man i verlden, och jag
kan väl inte begära att han skall sitta hemma hos mig
och försumma sina sysslor, för att jag har litet ondt i
hufvudet?

— Ja, jag förstår, jag förstår! — svarade Karin
i det hon såg på henne med beundrande blickar och
steg upp från sin plats på pallen, — jag förstår så
innerligt väl! Sådan har hon altid varit: En rigtig
Guds engel, ända sen hon var liten! Tigit och lidit
det har hon altid gjort — jag kommer nog ihog jag,
när unga herr Axel klämde hennes finger emellan
dörren, så att det var aldeles blåtf, och hon påstod att
hon hade gjort det sjelf, bara för att inte skaffa honom
förargelse! Jaja, jaja! Men det kommer väl en dag
då hon får sin belöning, för Gud lönar altid — —

— Snälla Karin! tala inte om det der oupphörligt!
Inte rådde bror Axel för att jag satte fingrarne mellan
dörren, och pappa vår altid så häftig när det hände
mig .någonting!

— Ja han var den enda som visste hvad hon var
värd, lilla sockergrynet! — suckade Karin, — och det
är väl att han är borta, stackars majorn, annars skulle
det väl gräma honom in i själen att se sin ögonsten
sitta så här ensam och öfvergifven på en sådan dag —

— Karin! — utbrast lilla frun, i det hon med
begge händerna mot soffan reste sig upp i mera sittande
ställning, — jag kan verkligen inte höra det här
längre! Karin har inte rättighet att — —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free