Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lilla, behagliga figur var i hög grad harmonisk och
väl-bildad, på en gång smärt och fyllig, kraftfull och
smidig, utan dessa uppskjutna axlar och onaturligt
spinkiga getinglif, som sqvallra om snörlifvets jernbojor och
om en förkrympt natur, hvilken modet gjordt till rama
motsatsen af det som är skönt, just derför att det är
sundt och ändamålsenligt.
Hon hade dessutom ännu en kroppslig förtjenst,
den lilla frun, hon gick väl. Hon hvarken sväfvade
som en elfva eller dunsade som en ladugårdspiga; de
små fotterna rörde sig på en gång lätt och bestämdt-,
men ändå med dessa ombytliga och litet ojemna steg,
som utgöra ett behag till hos qvinnan, af hvilken man
icke begär att hon skall sätta i klackarne som om hon
hade genomgått en rekrytskola. Hon hade rytm i
gången och man förlät henne gerna att den inte var alt
för sträng, utan att den ibland lemnade rum för små
öfvergångar, hvilka äro lika lifvande och lika behagliga
som ett »tempo rubato» i sången.
Just som hon kom ut i salen, dit Karin under
tiden flyttat ut det lilla födelsedagsbordet, och der
junisolen sken in så vackert genom de öppna fönsterna, vid
hvilka ett par stora nerier stodo, hörde hon hur det
smälde i grindarne ute på gården, och just som hon
skulle titta ut genom fönstret för att se hvem det var,
kom gamla Karin in från köket och ropade med andan
i halsen:
-— Frun, nu kommer det främmande!
Kronfog-dens alla fyra! Det är väl att jag har kaffepannan på
ännu — — vi få väl lof att bjuda dem på en kopp?
— Ja, för all del, kära Karin! Och dugtigt med
bröd! Kom ihåg hur sonen plägar äta!
— Usch ja, det ska inte fattas! — ropade Karin,
och skulle just ut igen, då hon hejdade sig i sjelfva
dörren och sade med sin mest beundrande blick, — åh
herre Gud, hvad lilla frun är söt! Tacka Gud di inte
äter opp henne i stället!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
