- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
161

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ack ja! — suckade frun, — en sådan mor
får man leta efter! Men nu får vi lof att jemka oss
af hem! Se, jag ska’ säga, när katten är borta, så

— — adjö, adjö, lilla söta fru Hult! Det var rysligt
tråkigt att vi inte skulle råka den unge äkta mannen
sjelf också! Glöm inte bort oss, utan kom öfver någon
eftermiddag, lilla snälla* fru Hult, och tag sin man med,
så vida han inte promt ska’ vara ute på egorna dan
i ända. Men, Herre Gud, någon gång ska’ han väl
vara ledig och kunna följa med sin lilla fru, fast hän
är upptagen i dag! Nig Laura — bocka dig Knut!
Kommer du nu, Borg?

— Jaha, här ä’ jag, sa’ Solna klockare! Adjö!
adjö, lilla frun, hälsa så mycket — nå Knut, klif inte
på liktornarne på mig! — Adjö, adjö!

— Farväl mitt herrskap! Tusen tack för er
vänlighet att komma ihog mig!

— Ah, söta lilla fru Hult, tala inte om det! Herre
Gud, när man har sådana grannar! Hälsa så mycket
till mannen — när han kommer hem!

Och sedan fru Borg fått aflemna den sista lilla
snärten, drog hon sig baklänges ut i farstun, följd af
man och barn, af hvilka den lärde sonen stupade på
tröskeln och knuffade till fadern, som i sin tur knuffade
till dottern, som knuffade till modern, så att hela
sällskapet kom ut fortare än vanligt.

När de sedan ute på gården gingo förbi det öppna
fönstret, hörde Fanny frun i förargad ton säga åt sin
man:

— Hon hade inte så mycket vett en gång, så att
hon bad oss komma öfver i qväll, — men vänta hon!

— Hå kors, kära Dora! — svarade kronfogden
medlande, — om di nu vill vara för sig sjelfva — —

— Tyst du! jag vill slå vad om att de ha’
främmande, och att den der otäcka doktorn, — men nu
fick frun i detsamma se Fanny igenom fönstret och ro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free