- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
177

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jaså, bon har inte aflagt något celibtatlöfte,
hon! — anmärkte doktorn torrt, — jag tänkte att det
var en familj egenhet!

— Nej, far min var också gift! — återtog
Stenmark sedan han sett lilla frun aflägsna sig ett
ögon-bUck för alt säga till om någon mellanrätt som gamla
Karin sölade med en smula, — och min mor med, så
det är bara jag som vanslägtas, kära doktor!

— Hör nu! — utbrast denne, — kalla mig inte
kära doktbr, för jag är fan i mig inte kär i er, det
kan ni vara lugn för! Och ingen annan heller! —
tilläde han efter en paus, — hur mycket ni än gör er
till och skapar er söt!

— Det vet ni så rasande litet, kära doktor! —
fortfor Stenmark retsamt, — men det var sant, det!
Vi lofvade ju vår hygglige värd att vi skulle sluta fred
medan vi åto åtminstone! Och efter som jag nu i alla
fall ger mig af i morgon, så tycker jag verkligen,
att — —

— Far du redan i morgon? — frågade Hult
hastigt, i det han upphörde att äta, — far du redan så
snart?

— Ja, skall jag träffa min syster och svåger så
blir det nödvändigt att jag skyndar mig! Han är
tjen-steman i Göta hofrätt, och har inte lång tid på sig att
vara i Stockholm.

— Det blir bra tomt efter dig här ute! —
återtog Hult långsamt, i det han trummade med knifven
mot tallriken, — vi ha’ inte så godt om umgänge att
vi ha råd att undvara någon, allraminst så trefliga
men-niskor som dig och farbror!

— Ahja, mig får du nog behålla! *— menade
doktorn.

— Ja och mig smickrar du aldeles ofantligt, om
du verkligen kommer att sakna mig — sade Stenmark
och tilläde med en blick på lilla frun som just nr kom
tillbaka med en öfvertäckt karott, öfver hvars o&ynliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free