Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sedan förefallit henne så tungt, så ensligt oeh så
tackande.
Hon stannade slutligen vid en liten gångstig, som
tog af ifrån vägen, och ledde uppåt de ännu brantare
höjderna till höger, strax nedanför kapellet, hvars spira
hon såg skymta fram mellan träden icke långt borta.
Hon hörde på något afstånd de skrattande rösterna från
Ellen och hennes följeslagare, och derpå hörde hon
Lisen som ropade till systern, och den unge löjtnantens
stämma, som snart besvarades af Stenmarks djnpa bas.
De hade således träffats, och hon kun3e nu vara lugn
för den yngre systern, som inte längre var ensam med
den unge farlige mannen, för hvilken hon sjelf tyckte
sig känna en instinktlik motvilja.
Hon hyste i detta ögonblick en oemotståndlig
längtan efter att få vara ensam, och hon vek af in på den
lilla skogsvägen som slingrade sig så vackert mellan
stenar och trädstammar uppåt en björkbekrönt höjd,
derifrån man hade en vidsträckt utsigt öfver dalgången
der nedanför. När hon kommit ett stycke längre upp
satte hon sig ned på en mossig sten, invid hvilken
växte den friskaste grönska af ormbunkar och lingonris,
och nu kastade hon sina drömmande blickar ut öfver
det vackra landskapet vid sina fötter. Hur det påminde
henne om den rika trakten kring hennes nya hem,
fastän vidderna der voro större och afstånden mera
blånande. Men det var samma omvexling af höjder och
dalar, af ljusa löfträd och mörk, al varlig barrskog, det
var samma plötsliga glintar midt i det täta löfverket,
och samma skrofliga klippor som stucko fram sina
silf-vergråa hufvuden ur det gröna, saftiga sammetstäcke
hvarmed skogen mattbelägger sina salar.
Och när hon spände sitt öra, hörde hon långt borta
liksom tunga andedrag, ett aflägset brus i hvilket den
ljumma vinden, som lekte i trädkronorna, blandade sina
lättare melodier, — det var bullret från den aflägsna
staden med all sin rastlösa äflan, all sin yrande glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
