Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hur glad hennes Gustaf skulle bli när han fick henne
åter förr än han hade väntat, och hur ömt hon skulle
sluta sig intill honom när ingen falsk vän mera fans
der, som kunde stifta ondt emellan dem båda.
Men hur skulle hon komma hem från stationen?
Det blef nu hennes närmaste bekymmer. Det var
visserligen bara en och en half fjerdingsväg, men det vore
ju en faslig väg att gå, och hur skulle hon få sakerna
med sig? Jo, nu visste hon! Sakerna skulle hon lemna
qvar hos stationsinspektorens, och sedan skulle hon gå
hem, och om Gustaf vore ute på egorna så skulle hon
öfverraska honom just derute. Nyodlingen låg ju åt
stationen till — åh, hvad det skulle bli roligt.
I Södertelje kom ett ungt fruntimmer med en liten
treårig flicka in i damkupén. Åh, hvad den unga
qvin-nan var vacker och hvad flickan var för ett sött barn!
Hur hon tultade omkring i vagnen och hur hon rullade
mellan dynorna af skakningen. Nu kom hon fram till
Fanny och såg på henne med sina stora blåa ögon, och
sedan hon sett på henne en stund, så log hop med
små gropar i de runda kinderna och räckte fram sin
lilla papperspåse med Teljekringlor, och gaf sig inte
till freds förrän Fanny tagit sig en kringla. Och då
måste hon lyfta upp den lilla och kyssa henne, så
älsklig var hon. Och inom kort var hon i samtal med
modern, som var på väg till Göteborg, för att sedan
fara öfver till Amerika, der hon väntades af sin man,
som rest förut för ett år sen och nu hade det så bra
uppe i Chicago och hade skrifvit efter de sina och
skickat dem respengar för att komma efter.
— Till Amerika! — utbrast Fanny, i det hon
tryckte den unga qvinnans händer i sina, — det är ju
en förfärligt lång resa! Är ni inte rädd att fara ensam
med er lilla flicka?
— Rädd? — svarade den unga hustrun med ett
gladt leende, — hur kan man vara rädd när man far
emot det som är en kärast af alt? Rädd var jag när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
