Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stå som utposter för sig sjelfva, omgifna af en skara
småvuxna törnen, olfvon ocli måbärsbuskar, hvilka med
stilla beundran tyckas blicka upp till sina högväxta
försvarare. Längre åt sidorna, der bergväggarna taga vid,
hafva enbuskarna samlat sig i täta flockar, och i
berg-skrefvorna trängas hallonbuskar och slånbär, ormbunkar
och bergsöta om de jordrikaste platserna, medan
lingon-och blåbärsriset beskedligt nöjer sig med de torrare och
magrare ställena, väl vetande att ‘de nog stå sig ändå,
om det också är litet krångligt under torra och heta
somrar.
Högt öfver alla de omgifvande löfträden sträcker
en stor fura sin lummiga och månggreniga krona vida
ut i rymden, och när aftonsolen kastar sina sneda
strålar på hennes rödskimrande qvistar och stam, så
glänser hon som en stor fyr öfver alt småfolket rundt
omkring, hvilka redan ligga i skugga, och den gamla
skraken som byggt sitt bo i en af hennes grenklykor, sitter
då helt stolt som en annan landfågel och ser ut öfver
bugten och sjön der han har sin jagtmark och
sportbanan för sina ungar, när han med hustruns tillhjelp
lyckligt och väl hunnit praktisera dem ut ur det
tämligen högt belägna boet. Snöskatorna och stararne,
som bo mera anspråkslöst i de lägre och lummigare
löfträden, hålla då ett förskräckligt allarm, och tro i
sin enfald att en fågelunge som är kläckt i ett träd,
ovilkorligen skall dränka sig när han kommer i vattnet,
och när de i stället se skrakungarne genast dyka och
simma som om de aldrig gjort annat, så sträcka de på
halsarne af förvåning, och glömma nära på bort att
sofva, fast solen redan är nere.
Tidigt om våren, innan ännu skräckorna dragit
inåt från de yttersta skären, sitter en gammal orrtupp
och klunkar om mornarne högst uppe i toppen af tallen,
innan han ger sig af bort till de större öarne der
hönorna hålla till, och när han på höstsidan är så godt
som ungkarl igen, kommer han ofta tillbaka och sq valtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
