- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
341

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I detsamma hördes kaptenens drillpipa uppe från
kommandobryggan, och styrmannen skyndade dit upp,
medan estlänningen med långa steg gick ut på fördäck
för att låta blåsa på sig, och den vackra ångaren
fortsatte sin raska fart, så att holmar, uddar och stugor
dansade förbi med ilande hast åt motsatt håll, liksom
de varit rädda för att den brådskande kamraten skulle
komma och taga dem på släp för att draga dem med
sig upp till den stora stadens äflan och oro, dem de nu
bara lågo och drömde om i den inbrytande skymningen.

6.



När Elias kom ut på fördäck, var det första han
fick se, de båda flickorna, som stodo borta vid relingen
och framför dem de båda båtsmännen, hvilka med all
gevalt ville hafva dem ned i lastrummet till hvilket
luckan stod öppen, och dit en stege ledde ner. Som
vanligt denna tiden på året var den nemligen upplåten
åt passagerarne af allmogeklassen, på det att de skulle
ha’ något- skydd för väder och vind, och der de vid
ett långt bord med bänkar framför, kunde intaga sina
förfriskningar ur de medhafda matsäcksskrinen, och nu
hade de båda sjömännen med en af besättningskarlarnes
tillhjelp fått dit ner några halfbuteljer öl och glas, som
de ville bjuda på.

Lovisa var redan mer än till hälften besegrad, men
Johanna gjorde envist motstånd och ville på inga
vilkor gå ner, fastän Alund uppbjöd all sin vältalighet
för att få henne att inse det hon skulle förkyla sig,
om hon stannade uppe i blåsten.

— Ja så kan jag väl komma in under tak utan
att behöfva gå dit ner! — menade Johanna.

— Ja men ser hon, der nere ä’ det mycket likare!
— påstod Alund enträget, — der kan en få vara med
fred och prata ett ord utan att någon behöfver höra
påt’!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:40:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hfstolif/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free