- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
347

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Vill hon inte försöka? — fortsatte estlänningen
i det han sänkte rösten och försökte få fatt i hennes
hand, något som likväl icke lyckades, — skull’ inte
Johanna ha’ lust te’ bygga hjonelag med mig?

— Med honom? Han känner mig ju inte, vet jag,
och inte jag honom heller.

— Det är lätt hjelpt, om Johanna bara vill!

— Asch, se så! spetakla inte nu! Jag tror att han
ä’ inte en bit bättre än båtsman, jag, när alt kommer
ikring!

— Talte han om giftas han med då?

— Nej, det gjorde han då inte, det är sanning,
det. Men det fins nog di som har det laget med!

— Ja, då ska’ en bara ta’ dom på ordena, ser
Johanna. För har di då ingen rejel mening me’t, så
blir di allt litet flatslagna ska’ jag säga. För den delen
hva’ det anbekommer att känna, så känner jag Johanna
så mycket jag behöfver, fast hon inte känner mig. Jag
känner Holmen och jag vet nu att ’Johanna ä’ en bra
flicka, och att hon ä’ en vacker flicka, så mycket kan
jag räkna ut med ögona, och vill hon ha’ mej, så säg
ifrån nied detsamma och så följs vi åt* ut i morron och
språkar med gamlingarne.

Johanna skulle just till att svara; men i detsamma
blåste ångbåten och så saktade den maskin.

— Nu ska’ en få si att vi ä’ i stan’, — ropade
Johanna och steg upp, — det var fasligt hvad tiden
har gått!

— Den går nu alti’ litet rappare, när en pratar!
Men får jag inte följa med Johanna opp te’ söder när
vi tar i land, för hon hittar aldrig dit ensammen?

—- Ahjo kors, det kan han fäll få, efter som han
känner far! — svarade Johanna och gick^för att taga reda
på äggkorgen. Framme vid dörren ut till fördäcket stötte
hon på* Lovisa, som röd och blossande kom in ifrån
fören, och när hon tittade ut genom dörrutan såg hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free