Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLMENS JOHANNA.
*
Eleganta damer gingo arm i arm fram och tillbaka,
små flickungar om åtta, tio år, bjödo ut blommor, en
liten blek och puckelryggig pojkstackare gjorde dåliga
aifärer i dåliga plyertspennor, garsongerna sprungo af
och an med brickor fulla med glas och half butelj er, en
bogserb åt som skulle upp under södra hvalfbron, satte i med
en förfärlig hvissling som inte ett spår stämde med den
Strausvals ur Ziguenarbaronen, hvilken just nu
exeqve-rades af ungerska gosskapellet — det var med ett ord
en bit äkta stockholmskt qvällslif, som den infödda
stadsbon knappast ett ögonblick fäster sig vid, men som
utgör landtbons ständiga förtjusning och förskräckelse.
En sådan qväll kan man se långa rader af
åskådare samla sig deruppe på bron och stå i timmar lutade
öfver bröstvärnet, och man kan våga tio mot ett på att de
flesta af dessa äro från landsbygden, och att de med
undrande och nyfikna blickar betrakta det rörliga lifvet
dernere. De genuina stockholmarne stanna hellre längre
fram och skåda mycket djupsinnigt ner direkte i den
mörka strömmen, i hvars svarta fåra de glindrande
reflexerna från gaslyktorna draga vattrade tvärstreck som
oupphörligt tyckas rinna bort och oupphörligt komma
igen. Men det är inte reflexerna som locka dem, det
är skenet från den lilla lyktan aldeles invid
vattenbrynet utanför strandmuren till Strömparterren; der ligger
norsfiskaren med sin sump och tar sina långa, med
bestämda mellanrum återkommande, håftag ner i vattnet,
och när han lyfter upp håfven och de små
silfverglän-sande flskarne sprattla i lyktskenet och den fräna
egendomliga lukten från norsen stiger upp emot
brobröstvärnet, då klappar stockholmarens hjerta i raskare takt
och han gläder sig åt att få vara med om sitt
favoritnöje som han aldrig försummar, lian må ha aldrig så
brådt om när han skall öfver bron.
När Johanna och den långe estlänningen gingo öfver
bron, stannade också de aldeles ofrivilligt och lutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0350.html
